Brasilien, tidig morgon. Telefonsignalen skar genom mitt huvud. Omtumlad trevade jag efter luren och svarade. Min kollegas röst var krass.

– Dags att börja jobba, grabben. Det ligger en död man på stranden utanför ditt fönster.

Jag tittade ut. Bent hade rätt.

Mindre än fem minuter senare var jag på väg ut med block och kamera. För tredje gången i mitt liv stod jag nära en död människa – den här gången uppspolad av en våg – och skulle försöka förstå, respektera och skildra samtidigt.

Dominikanska Republiken, en månad senare:

Den gamla, rynkiga damen strök sin mjuka hand över min och viskade.

– Snälla, skriv något vackert om vårt folk. Det är inte så illa här som människor tror.

Min blick mötte hennes och blev till ett löfte.

Några år tidigare, slummen i södra Los Angeles:

Knarkkungen tryckte upp mig mot en betongmur, drog skjortan åt sidan och visade en pistol:

– Om du skriver något jag inte har godkänt om min hood är du död. Förstått?

Min blick mötte hans och blev till en lögn.

Ett hårt slit

Jag tänker på hundratals liknande och annorlunda historier och inser vilken rikedom det är att ha fått uppleva och skriva om alltihop.

Nästa år är det fyrtio år sedan min första artikel publicerades. Jag hade fyllt femton någon vecka tidigare och var stolt när jag såg mitt namn i tryck.

Nu betraktar jag högar av det jag gjort. Flera tusen artiklar, publicerade i 150 tidningar i över 30 länder, och drygt en miljon bilder. Några hundra noveller och lika många krönikor. Över trettio böcker som jag skrivit eller medverkat i.

Ett liv av det roligaste, mest spännande och utmanande som finns. Att skriva. Men också ett hårt slit.

Som ny krönikör i Skriva funderar jag över hur man presenterar sig själv och fyrtio års skrivande på två sidor.

Svaret blir förstås en sammanfattning. En del av alla de andra historierna kommer jag att berätta i kommande krönikor.

Det började med en tillfällighet. Jag växte upp som son till en flygofficer och en revisor. Jag tittade på mina föräldrar och insåg att jag skulle bli – advokat. Mitt rättvisepatos var – och är än i dag – starkt. En bättre roll i livet kunde jag inte tänka mig. Tills tillfälligheten dök upp.

Har blivit beskjuten

Ett studiebesök inför det som då hette pryo, ledde mig till Svenska Dagbladets redaktion.

Och mitt liv blev till en film på en sekund.

Pulsen på redaktionen var enorm. Jag såg mig själv i en av redaktörsstolarna och kände hur jag förändrades.

Det var här jag hörde hemma. Ingen annanstans.

När skolans enda pryoplats på tidning skulle delas ut tjatade jag på studierektorn tills han av ren utmattning gav med sig. Jag hamnade på tidningen Vi Bilägare. Innan jag kom tillbaka till skolan var min första artikel publicerad och jag hade bestämt mig.

Jag skulle berätta historier. Inget annat.

Från den dagen är mitt liv en resa fylld av skrivande, fotograferande, lycka, smärta och katastrofer. Jag har sett människor födas och skjutas ihjäl. Uppdragsgivarna har låtit mig se mer än trettio länder och låtit mig bo i Hollywood som utrikeskorrespondent under några år. Jag har blivit påkörd och lurad, överlevt en IRA-bomb och blivit beskjuten. Jag har blivit förlamad, suttit i rullstol och varit riktigt nära att dö ett par gånger. Jag har blivit älskad och betrodd, belönad och sviken.

Och fått möjlighet att skriva om alltihop.

Låter det romantiskt? Som en dröm?

Ja. Och nej.

Som jobb är skrivande precis som allt annat. Stor glädje vissa dagar, ett grått töcken under andra och bitvis ett helvete beroende på var man jobbar, för vem och under vilka omständigheter. Ändå skulle jag aldrig vilja byta. Jag kan inget annat. Jag vill inget annat. Att skriva är – jag.

Redaktörer som ler och ljuger

Sedan 2005 jobbar jag till större delen som författare. Tillsammans med kollegan Dan Buthler har jag publicerat sex kriminalromaner och fler är på gång. Dessutom har jag skrivit faktaböcker, en reportagebok och medverkat i antologier. Jag har också fortsatt att skriva intervjuer och reportage för tidningar.

Fyra decennier av knattrande på tangenterna har givit en hel del insikter. Dem tänker jag dela med mig av här, på olika sätt. Romantiserat ibland, krasst serverat andra gånger.

Jag vill dela med mig av den glädje som skrivandet medför. Tipsa om det goda som kan förändra ditt liv till det bättre. Men också berätta om fallgropar längs vägen. Om den hårda verklighet som väntar alla som vill bli journalist, skribent, författare. Om redaktörer som ler mot dig och ljuger samtidigt.  Om att du har en chans på tiotusen att lyckas.

Bered dig på en resa.

Men jag kommer också att stå på din sida, du som skriver och hoppas. När jag coachar blivande författare och är lärare på skrivarkurser, stöter jag allt oftare på ett stort problem bland mina elever:

Bristen på respekt i den nära omgivningen.

Att spela golf i timmar – en för mig fullkomligt obegriplig sysselsättning – är accepterat, liksom att träna på gym, spela gitarr eller simma. Att skriva är inte accepterat.

En heltidsarbetande tvåbarnsmamma som sliter med sin debutroman berättar att varken mannen eller barnen ger henne en chans. Medan de golfar och simmar ska hon laga mat och städa. ”Skriva? Ah-men-va-fa-an, det där får du väl göra sen!” säger hennes man. ”Haru fått storhetsvansinne, eller?”

Du som hör det där ska sätta ner foten. Markera. För en gångs skull är det något i ditt liv som är viktigt, och tro mig – skrivande är minst lika betydelsefullt som golf, fotboll, simning, ridning eller något annat.

Stå på dig. Skrivandet kan förändra hela ditt liv. Golf har förändrat livet för ytterst få.

Och den dag när du, fortfarande med dåligt självförtroende, fått ditt manus antaget och förlaget anger tonen medan du står med mössan i hand – då handlar det också om dina rättigheter.

Om respekt för dig och för ditt skrivande. Vi ska prata mer om det där. Mycket mer.

Här får jag chansen att berätta min syn på sanningen om skrivande.

Äntligen.

Annons

Gästkrönika Publicerad i Skriva #1 2019 (06 februari 2019)

Johanna Lindbäck: »Ungdomsböcker? Jag? Nä, aldrig i livet.«

Nyligen var jag med på en heldagskonferens om ungdomslitteratur där bland annat Christin Ljungqvist och Jessica Schiefauer pratade om sitt…

Gästkrönika Publicerad onsdag 30 januari 2019

Hanna Hellquist: »Kanske var jag för hård mot mig själv«

Jag tycker att jag har ganska bra självförtroende när det gäller skrivandet. Jag har vett att ta betalt för mina…

Gästkrönika Publicerad måndag 03 december 2018

Johan Jönson: »Ljuger du nu?«

Att jag ljuger när jag pratar. Överhuvudtaget säger någonting. Det känns så. Jag vet inte riktigt. Ljuger? Hur då? Och…

Gästkrönika Publicerad måndag 22 oktober 2018

Stina Stoor: »Är i mitt eget efter nu«

Jag gjorde succé. Minns nån det än? För mig känns det som länge sedan. Men succé, ja: Dödsstöten för mitt…

Annons

Gästkrönika Publicerad onsdag 26 september 2018

Dag Öhrlund om egenutgivarnas eget klondyke

»Det var lättare på sjuttiotalet, säger Kjell E. Genberg. Vi var inte så många på estraden då. Sveriges mest publicerade…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Henrik Bromander: »Det är bara att sätta igång«

Henrik Bromander ger handfast vägledning.

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Sandra Beijer: »Vi ses i min nästa roman«

När jag får upp porten ser jag hans silhuett några meter bort. Han har armarna i kors och är lika…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Marie Hermanson: »Naivitet kan föra dig långt«

En gång för längesedan satt jag i juryn för en novell­tävling. Efter prisutdelningen var det ­middag och jag hamnade bredvid…

Annons

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Helena Thorfinn: »Vad är det för fel på en god historia?«

Det skrivs mycket om språk i spalterna här, om själva formen eller processen kring skrivandet. Men väldigt få diskuterar innehåll….

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Malin Wollin: »Hur kan en sådan som jag skapa?«

Plötsligt hände det. Jag hade skrivit fyra böcker varav två romaner, ansökt om medlemskap i författar­förbundet och blivit antagen. Så…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Johannes Klenell: »Jag gjorde som på gymmet«

Steget från att arbeta på förlag till att skriva själv var intressant. Jag har givit ut säkert hundra böcker på…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

P.C Jersild: »Tur, timing och talang«

Det finns många sätt att bli författare på och varje författare har sin personliga bakgrundshistoria. Det här är min: Jag…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Gunnar Ardelius: »Våga vara så detaljerad som möjligt«

Har du en sårig och dysfunktionell relation till dina föräldrar? Grattis, du har en outsinlig källa att ösa ur när…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Kristina Ohlsson: »Rätt och fel ­existerar inte«

Sommartid är skrivartid. Första sommaren som jag försökte skriva en kriminalroman misslyckades jag totalt. Året var 2006 och jag hade…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Mikael Niemi: »Det manuset glömmer jag aldrig«

Som författare får jag ibland telefonsamtal av personer som vill skriva en bok om sina liv. Egentligen hoppas de att…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Kristina Sandberg: Nåden att befinna sig i ett språk

Vad skriver du nu? Nästan dagligen får jag frågan från läsare vid mina biblioteks­besök, när jag pratar om romantrilogin om…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Viveca Lärn: »Jag läser häpet mina manus«

I oktober 2014 var jag på hälsoresa i sydvästra Turkiet. Det var perfekta bassänger, stretchande, gymmande, mumsande på granatäpplen, själva…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Mats Strandberg: Blod och död blev min fristad

Min mamma dog några veckor före jul, just när jag skrivit färdigt den första manusversionen av min roman Färjan. Vi…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Maria Sveland: Lång väg kvar

Att skriva en bok innebär att tvinga sig själv att uppbåda ett visst mått av hybris. Hur mycket tvivel och…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Fredrik Backman: Man mot maskin

Hej. Jag heter Fredrik. Jag skriver grejer. Ibland drabbas folk av missuppfattningen att det betyder att jag faktiskt vet vad…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Jan Arnald: Slå vakt om ensamheten

På senare tid har jag hört flera författarkollegor klaga över ensamhet. Allt fler slår sig ihop i författarpar, och jag…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Therése Söderlind: Sanning eller konsekvens?

Sanning eller konsekvens. Jag vågade aldrig vara med i den leken. Att svara sant var pinsamt, en källa till att…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Pija Lindenbaum: »Jag har drabbats av en yrkesskada«

Det är det här med att bre ut sig. Jag har drabbats av en yrkesskada. Skadan gör det svårt för…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Daniel Sjölin: Ett rop på hjälp

Skrivkramp? Slut på idéer? Kört fast? Gör som proffsen: Skriv inte det du drömmer om. Skriv om skrivandet istället. Det…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Viveca Sten: »Att skriva är som att bygga ett hus«

”Har du jobbat hela sommaren? Du skickade ju in manuset i mars?” Tjejmiddag. Det är tidig september och min nya…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Björn Ranelid: »Det är författarens uppgift att försöka göra det omöjliga i skrift«

Jag är herden som vaktar flocken av ord, men ibland händer det att ett litet lamm går vilse eller att…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Amanda Svensson: Som en stinkande hundnos

Man hör ibland författare prata om sina verk som ”sina barn”. Om skrivprocessen som ett slags graviditet som slutar med…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Åke Edwardsson: »Boken har blivit mitt liv«

Här kommer en text, så får vi se hur fan den blir idag, det kan man aldrig veta, det är…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Sara Kadefors: Vi borde lära av Woody Allen

Det kanske finns saker som jag skulle kunna lära andra om skrivandet. Jag skulle kunna säga att det är viktigt…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Susanna Alakoski: »En av samhällets hjältar«

Alla har ett konstnärligt uttryck inom sig. Så tror jag. Så brukar jag säga. Vi dras intuitivt till något konstnärligt…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

Sara Lövestam: »Att skriva är att leva många liv«

De kanske tror att de vet vad de ser, människorna omkring mig på tunnelbanan. En vit, svensk tjej runt 30,…

Gästkrönika Publicerad onsdag 19 september 2018

»Det är aldrig så välstädat i mitt hem som under uppstartsfasen till en ny bok«

Det finns nog inte en författare som inte har suttit på både privata middagar och under intervjuer och försökt ge…

Gästkrönika Publicerad fredag 02 juni 2017

Kristina Ohlsson: »Jag passerade den magiska gränsen«

En enda semestervecka. Det räckte för att sätta igång Kristina Ohlssons skrivlust – och väcka ett stort författarskap till liv.

Gästkrönika Publicerad torsdag 01 juni 2017

Kristian Lundberg: »Jag behövde ta ansvar för min text«

»Den som skriver skapar och anger verklighetens gränser. Den som skriver väljer också hela tiden bort andra delar, rader som lika gärna kunde ha ingått i berättelsen.«

Gästkrönika Publicerad tisdag 30 maj 2017

Simona Ahrnstedt: »Universums mest hånade genre«

»Det finns så mycket kvinnohat i vårt samhälle. Inte minst inom populärkulturen. Kvinnor styckmördas, våldtas och bortförs slentrianmässigt, som underhållning.«

Gästkrönika Publicerad måndag 29 maj 2017

Martina Montelius: »Skrivandet börjar med att ge upp«

»Det största problemet med att skriva är själva ansatsen. Att påstå om sig själv att man kan skriva en bok, exempelvis – det är ju rent groteskt.«

Gästkrönika Publicerad måndag 23 november 2015

John Ajvide Lindqvist: Tegelstenshelvetet

John Ajvide Lindqvist om grundprincipen som fick skrivkrampen att släppa.

Gästkrönika Publicerad tisdag 17 april 2012

Dag Öhrlund: Du är en produkt

Fyra av fem böcker floppar. Den femte ska betala de fyras misslyckande – en verklighet få förläggare tycker om att diskutera, men så ser det ut.

Gästkrönika Publicerad torsdag 10 november 2011

Elin Grelsson: Vikten av att minnas varför man skriver

”Det är befängt av mig att uppmana andra att inte jaga så mycket efter det där förlagskontraktet. Jag sitter ju här, på andra sidan, nu.”