Brasilien, tidig morgon. Telefonsignalen skar genom mitt huvud. Omtumlad trevade jag efter luren och svarade. Min kollegas röst var krass.
– Dags att börja jobba, grabben. Det ligger en död man på stranden utanför ditt fönster.
Jag tittade ut. Bent hade rätt.
Mindre än fem minuter senare var jag på väg ut med block och kamera. För tredje gången i mitt liv stod jag nära en död människa – den här gången uppspolad av en våg – och skulle försöka förstå, respektera och skildra samtidigt.
Dominikanska Republiken, en månad senare:
Den gamla, rynkiga damen strök sin mjuka hand över min och viskade.
– Snälla, skriv något vackert om vårt folk. Det är inte så illa här som människor tror.
Min blick mötte hennes och blev till ett löfte.
Några år tidigare, slummen i södra Los Angeles:
Knarkkungen tryckte upp mig mot en betongmur, drog skjortan åt sidan och visade en pistol:
– Om du skriver något jag inte har godkänt om min hood är du död. Förstått?
Min blick mötte hans och blev till en lögn.
Ett hårt slit
Jag tänker på hundratals liknande och annorlunda historier och inser vilken rikedom det är att ha fått uppleva och skriva om alltihop.
Nästa år är det fyrtio år sedan min första artikel publicerades. Jag hade fyllt femton någon vecka tidigare och var stolt när jag såg mitt namn i tryck.
Nu betraktar jag högar av det jag gjort. Flera tusen artiklar, publicerade i 150 tidningar i över 30 länder, och drygt en miljon bilder. Några hundra noveller och lika många krönikor. Över trettio böcker som jag skrivit eller medverkat i.
Ett liv av det roligaste, mest spännande och utmanande som finns. Att skriva. Men också ett hårt slit.
Som ny krönikör i Skriva funderar jag över hur man presenterar sig själv och fyrtio års skrivande på två sidor.
Svaret blir förstås en sammanfattning. En del av alla de andra historierna kommer jag att berätta i kommande krönikor.
Det började med en tillfällighet. Jag växte upp som son till en flygofficer och en revisor. Jag tittade på mina föräldrar och insåg att jag skulle bli – advokat. Mitt rättvisepatos var – och är än i dag – starkt. En bättre roll i livet kunde jag inte tänka mig. Tills tillfälligheten dök upp.
Har blivit beskjuten
Ett studiebesök inför det som då hette pryo, ledde mig till Svenska Dagbladets redaktion.
Och mitt liv blev till en film på en sekund.
Pulsen på redaktionen var enorm. Jag såg mig själv i en av redaktörsstolarna och kände hur jag förändrades.
Det var här jag hörde hemma. Ingen annanstans.
När skolans enda pryoplats på tidning skulle delas ut tjatade jag på studierektorn tills han av ren utmattning gav med sig. Jag hamnade på tidningen Vi Bilägare. Innan jag kom tillbaka till skolan var min första artikel publicerad och jag hade bestämt mig.
Jag skulle berätta historier. Inget annat.
Från den dagen är mitt liv en resa fylld av skrivande, fotograferande, lycka, smärta och katastrofer. Jag har sett människor födas och skjutas ihjäl. Uppdragsgivarna har låtit mig se mer än trettio länder och låtit mig bo i Hollywood som utrikeskorrespondent under några år. Jag har blivit påkörd och lurad, överlevt en IRA-bomb och blivit beskjuten. Jag har blivit förlamad, suttit i rullstol och varit riktigt nära att dö ett par gånger. Jag har blivit älskad och betrodd, belönad och sviken.
Och fått möjlighet att skriva om alltihop.
Låter det romantiskt? Som en dröm?
Ja. Och nej.
Som jobb är skrivande precis som allt annat. Stor glädje vissa dagar, ett grått töcken under andra och bitvis ett helvete beroende på var man jobbar, för vem och under vilka omständigheter. Ändå skulle jag aldrig vilja byta. Jag kan inget annat. Jag vill inget annat. Att skriva är – jag.
Redaktörer som ler och ljuger
Sedan 2005 jobbar jag till större delen som författare. Tillsammans med kollegan Dan Buthler har jag publicerat sex kriminalromaner och fler är på gång. Dessutom har jag skrivit faktaböcker, en reportagebok och medverkat i antologier. Jag har också fortsatt att skriva intervjuer och reportage för tidningar.
Fyra decennier av knattrande på tangenterna har givit en hel del insikter. Dem tänker jag dela med mig av här, på olika sätt. Romantiserat ibland, krasst serverat andra gånger.
Jag vill dela med mig av den glädje som skrivandet medför. Tipsa om det goda som kan förändra ditt liv till det bättre. Men också berätta om fallgropar längs vägen. Om den hårda verklighet som väntar alla som vill bli journalist, skribent, författare. Om redaktörer som ler mot dig och ljuger samtidigt. Om att du har en chans på tiotusen att lyckas.
Bered dig på en resa.
Men jag kommer också att stå på din sida, du som skriver och hoppas. När jag coachar blivande författare och är lärare på skrivarkurser, stöter jag allt oftare på ett stort problem bland mina elever:
Bristen på respekt i den nära omgivningen.
Att spela golf i timmar – en för mig fullkomligt obegriplig sysselsättning – är accepterat, liksom att träna på gym, spela gitarr eller simma. Att skriva är inte accepterat.
En heltidsarbetande tvåbarnsmamma som sliter med sin debutroman berättar att varken mannen eller barnen ger henne en chans. Medan de golfar och simmar ska hon laga mat och städa. ”Skriva? Ah-men-va-fa-an, det där får du väl göra sen!” säger hennes man. ”Haru fått storhetsvansinne, eller?”
Du som hör det där ska sätta ner foten. Markera. För en gångs skull är det något i ditt liv som är viktigt, och tro mig – skrivande är minst lika betydelsefullt som golf, fotboll, simning, ridning eller något annat.
Stå på dig. Skrivandet kan förändra hela ditt liv. Golf har förändrat livet för ytterst få.
Och den dag när du, fortfarande med dåligt självförtroende, fått ditt manus antaget och förlaget anger tonen medan du står med mössan i hand – då handlar det också om dina rättigheter.
Om respekt för dig och för ditt skrivande. Vi ska prata mer om det där. Mycket mer.
Här får jag chansen att berätta min syn på sanningen om skrivande.
Äntligen.
- Mer:
- Gästkrönika
