Foto: Johan Bergmark

Hanna Hellquist: »Kanske var jag för hård mot mig själv«

Jag tycker att jag har ganska bra självförtroende när det gäller skrivandet. Jag har vett att ta betalt för mina texter efter många år som kåsör och krönikör i DN, jag vet med mig när jag har hittat något bra att skriva om och jag har en ganska hälsosam likgiltighet till andra skribenters genialitet.

Men när det gäller själva skrivandet, alltså momentet att få ner texten på papper, då känner jag mig oftast helt värdelös. Jag är ostrukturerad och ute i sista sekund. Jag klarar helt enkelt inte av att skriva om jag inte har en deadline, det måste sitta en redaktör någonstans och flåsa mig i nacken om jag ska få något gjort. Det slår aldrig fel, det spelar ingen roll om jag ska åka utomlands en vecka och vet med mig att semestern kommer bli så mycket mer njutbar om jag bara kunde lämna texten innan jag åker, det går liksom inte. Vad är det för fel på mig VUXNA MÄNNISKA?

När jag först började skriva kåserier i DN i början av 2000-talet så hade jag ingen deadline. Redaktören som ville undersöka min potential gav mig ingen, han sa ”testa att skriva”, och jag skrev. I veckor satt jag och knåpade på texter, lyfte olika ämnen i bekantskapskretsen och vände och vred på vinklar. Jag lämnade in när jag tyckte att det inte fanns något att anmärka på texten, inte ens eventuella meningsmotståndare skulle hitta något att haka upp sig på. Det var mycket ”å ena sidan” och ”samtidigt” och ”förhållandevis”. Kåserierna utan deadline var avgörande för att jag överhuvudtaget skulle våga skriva i början.

Hanna Hellquist

är programledare för Morgonpasset i P3, skriver krönikor i Dagens Nyheter och har tidigare varit programledare för SVT-produktionerna Jakten på lyckan och Jakten på det perfekta livet. 2012 gav hon ut sin debut Karlstad Zoologiska på Albert Bonniers förlag och är i sommar aktuell med En tryckare på Blue Moon bar, där hon samlat sina krönikor och kåserier.

Sen fick jag en fast plats i tidningen på onsdagar, och skrev under signaturen Hanna H. Ganska anonym men fullt identifierbar för de uppmärksamma. Jag skrev mot en deadline och jag tilläts vara personlig. Det gick bra. Jag jobbade upp ett självförtroende och en läsarskara. Och jag började skriva krönikor. Och de där krönikorna trillade in allt senare. Numera lämnar jag så pass sent att min redaktör känner sig manad att mejla och fråga om jag kommer ihåg att det är jag som ska skriva den veckan. Men just det glömmer jag aldrig.

Den här våren har jag suttit och läst korrektur på min bok som innehåller mina samlade krönikor och kåserier. Boken blir 750 sidor. När jag har suttit med den här jätteluntan i knäet så har det slagit mig: Kanske har jag varit lite för hård mot mig själv? Ingen är bättre än jag själv på att upprepade gånger boxa mig själv rakt i ansiktet, precis mellan näsan och överläppen där det gör som ondast, men med boken i handen blev jag tvungen att omvärdera min slarviga självbild. Kanske var det i själva verket en viktig strategi? En metod till och med – inte en brist i min karaktär. Hur skulle en man resonerat kring en såpass stor del av sitt värv?

Nu väljer jag att tänka att det faktiskt är ganska smart att vara ”ostrukturerad”.

Att inte vara en duktig flicka och göra alla rätt, att inte hinna gå igenom alla vändningar i texten och lägga dit ett ”samtidigt” för säkerhets skull. Inte låta utkasten valsa runt bland vännerna innan man vågar skicka in. Det blir bättre krönikor då. Och kanske hade det i ärlighetens namn inte blivit så jävla många om jag inte, under den tickande klockan, hade tittat på texten och tvingats konstatera: Det här är bra nog. ν

Annons