Johanna Lindbäck: »Ungdomsböcker? Jag? Nä, aldrig i livet.«

Nyligen var jag med på en heldagskonferens om ungdomslitteratur där bland annat Christin Ljungqvist och Jessica Schiefauer pratade om sitt värv och hur det gick till när de blev antagna. De hade båda i flera år trott att de skrev en vuxenbok. Först när förlagen började peka åt ett annat håll förstod de att det kanske inte var så. Det blev en process. Skulle de behöva vänja sig vid att vara ungdomsförfattare istället? Det hade de ju aldrig tänkt, men så kanske det var nu då. Hoppsan.

Jag har hört liknande debuthistorier från andra ungdomsförfattare förut. Skriva för barn och unga? Jag? Nä, aldrig i livet. Jag håller ju på med en riktig roman!

Att vara en så kallad riktig författare är att skriva litterära romaner för vuxna. Det är finast. Näst finast är att skriva allt annat, så länge det är för vuxna. Tänk att få beröra läsare på djupet. Bli inbjuden till teveprogram. Sitta där och säga kloka saker. Bokmässan i Göteborg och Littfest i Umeå, inte i publiken utan på Stora scenen. Gud, vad man skulle göra sig där! Vilket rus. Recensioner och hyllningar. Är det inte något Khemiriskt över det? Eller Stridsbergskt?

Men att skriva för barn och unga? Nja. Alltså, det är ju behjärtansvärt och jätteviktigt med sån litteratur, verkligen, men … nej.

Man kanske tänker på det där tråkiga man läste när man växte upp. Kenny knarkar. Mia är mobbad. Totto går till tandläkaren. Är det sånt man ska lägga sina dyrbara skrivtimmar på? De ska ju ägnas åt konst. Inte åt några himla tandläkarmanualer. Snacka om plan D.

Johanna Lindbäck

är barn- och ungdomsförfattare, och före detta läsambassadör för Kultur-rådet. Hon har jobbat som gymnasielärare i flera år, skrivit elva böcker, och är just nu aktuell med en novell i antologin Kärlek – 11 berättelser för mellanstadiet.

Annons

Fast då står jag här och viftar, från plan D. Det finns en del tandläkarmanualer här, det är sant, men det finns också en massa annat. Sånt som är avancerat, djupt berörande och alldeles bländande. Väldigt mycket har hänt sen 70-, 80- och 90-talen.

Jag vet att det låter som om jag bara försöker höja mig själv och en hel yrkeskår nu, men barn- och ungdomsskrivande är faktiskt väldigt mycket konst och hantverk. Våra läsare tänker mycket. De är otåliga som tusan. Långrandigt fast »snyggt« funkar aldrig. Man måste få till ett bra flyt direkt. Sätta dialogen. Den får inte låta töntig, och tro mig, det gör den väldigt fort. Till råga på allt har man en, ibland, ganska liten yta att åstadkomma allt det här på. Vad är det om inte hantverk?

En vanlig föreställning är att man skriver en barnbok på en kvart. Det är en liten mängd text, och de som ska läsa är inte vuxna / smarta / krävande. Borde gå ganska fort och lätt då?

Alla som precis har råkat skriva en ungdomsbok istället för en generationsroman vet hur fel det är. Till er och alla andra säger jag: Välkommen hit! Det här kommer att bli bra. Plus kul, svårt, härligt, asjobbigt och alldeles, alldeles underbart. Precis som allt annat skapande. Nu kör vi!

Rekommenderas för dig