Johan Jönson: »Ljuger du nu?«

Att jag ljuger när jag pratar. Överhuvudtaget säger någonting. Det känns så. Jag vet inte riktigt. Ljuger? Hur då? Och vad skulle inte vara lögn?

Ja. Jag vet inte. Vad är en lögn, menar du?

Alltså …  Som att jag kan inta vilken position som helst, yttra något i jagform, som därmed inte tillhör mig, inte är giltigt för mig.

Eller också giltigt, hur än motsägande till det som föregått och följer. Att det utgör en form av lögn. Ytterligare en. Som jag på nåt vis anpassar mig till, blir en tillfällig skugga åt, en imaginär resonanslåda, bara. Ett övergående tomrum i tiden.

Tills nästa utsaga kommer, och jag övergår i dess ekande skugga. Men egentligen utan övertygelse eller tro. En gestalt av tunn dimma. Följt av en annan molnformation. Och ännu en, redan på väg mot en annan, och en annan …

Som att det är du som är lögnen, inte det du säger, inte yttrandet. Jo, kanske. Jag vet inte.

Annons

Vad skulle då vara sant? Ett tal som är sanning? Det vet jag inte. Uttryck för smärta, lidande, hat, kärlek, lust, passion, glädje? Jag vet inte. Starka affekter gör ju att man kan känna sig mer levande, åtminstone i stunden. Men om det är mer sant eller inte, det vet jag inte riktigt.

Kan skriften då vara mer sann? Den är ju inte tal, prat, snarare tyst energi som inväntar läsarens översättning till stumt ljudande verbformer i den enskilda, erfarande kroppen.

Jag tror inte att skriften är mer sann. Den är ju symbiotiskt separerad från sin författare och kan delas med och gälla för vem som helst. Det muntliga talet, däremot, är på nåt vis mer en del av en själv, även om yttrandet måste lämna den egna kroppen för att bli till.

Så, var hamnar vi då? Du är inte din skrift, och när du pratar ljuger du? Kanske. Jag vet inte.

Eller att det egna talet är hemsökt av språk som inte är fullt ut sant för dig, eller oavbrutet sant, medan skriften är en sorts åtskild allmänning, samtidigt kollektiv och singulär i sin sammansättning och dess uttolkningsmöjligheter? Jo, visst.

Men samtidigt uppträder ju sanning endast som språk; när beteckningen sammanfaller med det betecknade, som i skala 1:1. Då kallar vi det för sant.

Men för egen del intresserar jag mig inte det minsta för mitt eget liv, eller dess biografi. Jag är helt ointresserad av att »berätta också min historia«, som det liberalistiska pseudocredot lyder under kognitionskapitalismen.

Johan Jönson

debuterade 1992 men slog igenom stort med den 800 sidor långa poesi-boken Efter arbets-schema år 2008. Johan Jönson har nominerats till och vunnit flera stora priser för sina poesiböcker, som ofta skildrar arbete och klass och präglas av montagets estetik. 2019 släpps Marginalia/Xterminalia.

Andra är dock intresserade av dig. Knappast. Jag är ingenting. Min existens innebär ingen skillnad, överhuvudtaget.

Annons

Förutom för mig själv, förstås. Den utsiktslösa kampen får jag föra på egen hand. Det enda definitiva är dess förluster, i en tröstlös serie, fram till den egna, obemärkta döden, som aldrig kan erfaras (och nog alltid inträder långt tidigare än man vill föreställa sig. Kanske har den alltid redan inträtt …).

Naturligtvis är också du ingen och näst intill ingenting.

Men en oavlåtlig mängd apparater, dispositiv och cirkulationer är intresserade av din ofrånkomliga och immanenta subjektivitet, din själ, också dess okända, bortträngda sidor. Att den ska repetera affirmationer av diverse slag: kroppsliga och semiotiska; affektiva och repulsiva; mervärdesskapande och hypostaserande. Att den ska reproducera rådande ideologi och fantasmatisk harmoni. Kanske det.

Men det ska man inte ge dem. I helvete heller.

Kan inte det egna livets naturalistiska realism då också erfaras som en sorts negation till de anslutningsimperativa regimerna? Åtminstone en minimal form av störning, som knott om sommaren? En sorts perifer sanning, eller mikrokorrektiv till sanning? Jag vet inte. I litteraturen, möjligen.

Men är det inte alltihop mest en from förhoppning, mer eller mindre typisk för en liberalistisk metafysik? En form av narcissistisk religiositet?

Den grundläggande grammatiken är att man tjänstgör, det misstänker jag. Vad ens vilja och språk än föreställer sig.

Att man tjänstgör? Alltid? Vad du än gör?

Man tjänstgör. Utför. Reproducerar. Kanske inte bara, men alltid också. I första hand det, servilitet.

Hur ska man då inte tjänstgöra? Inte fortsätta utföra också det man föreställer sig vara emot? Det vet jag inte. Varför skulle jag veta det? Du vet inte? Nej. Jag vet inte.

Är inte det samtidigt en väldigt bekväm och feg position? Säkert. Feghet är en mänsklig rättighet; den enda som kan praktiseras universellt, av alla.

Du faller in i andras tal, än en gång. Det är väl det som är utövandet av språk.

Ljuger du nu?

Nej. Jag talar inte om mig själv.

Talar du ens?

Nej. Jag motöversätter tillbaka till kroppens och skriftens tystnad och dvala. Komprimerar energi. Förslösar eget liv.