Foto: Sara Arnald

Jan Arnald: Slå vakt om ensamheten

På senare tid har jag hört flera författarkollegor klaga över ensamhet. Allt fler slår sig ihop i författarpar, och jag har fått propåer om att uppgå i olika författarkonstellationer. Jag har till och med hört författare säga att de ska sluta skriva för att det är så tråkigt att vara ensam.

Min ryggmärgsreaktion är distinkt: Välj något annat jobb då! Ensamheten är skrivandets själva utgångspunkt. Vi författare är ensamhetens bastion i det mest lättuttråkade tidevarvet sedan det sena romarriket. Det är vår förbannade skyldighet att vaka över ensamhetens alltmer utrotningshotade tungomål. Det riktigt genomtänkta språket.

Men så slår det mig att också jag är en produkt av min tid. Jag hade ingen att vända mig till när jag började famla efter det språk som skulle vara jag, mitt sannare jag. Skrivandet skulle läka mig, göra mig till en helare människa, och det var så naturligt att jag skulle göra det helt själv. Jag skulle vara min egen lyckas smed.

 

Jag formades som författare under andra halvan av åttiotalet, och inte många år senare kom skrivarskolorna på bred front. Det blev naturligt att visa ofärdiga texter, att stöta och blöta pågående verk, att öppna skrivprocessen.

Kanske tillhör jag den sista generationen som har fostrats i ett fullständigt ensamt skrivande. Det ser inte ut så längre. Och det är inte bara i skrivarskolor som skrivprocesser blottas.

Boken är inte längre skrivandets självklara slutprodukt. För några år sedan talade man om teveserien som ”vår tids roman”. Även om jag inte håller med fullt ut blev det tydligt att boken inte längre var skrivandets heliga graal.

Och teveserier skrivs sällan av ensamvargar. Det handlar om manusgrupper, stora rum fulla med författare som försöker överrösta varandra. Det är skrivandet som gruppdynamik, som maktkamp – men också som oöverträffat idésprutande och skoningslöst darlingmördande.

Dessutom har författarrollen ändrat karaktär, också för bokförfattaren. Det duger inte längre att vara surmulet medieskygg och romantiskt mystisk. Tvärtom är författarrollen numera ett extremt pendlande mellan det maximalt introverta (skrivarlyan) och det maximalt extroverta (författarscenen).

Och kanske kan man trots allt lära gamla hundar sitta. Efter ett tjugotal böcker har jag vuxit in rätt hyfsat i den extroverta rollen, och med min kommande bok har jag beslutat mig för att klippa sönder alla mina säkra kort och låta ett antal läsare ta del av mitt work in progress. Bli inte förvånade om ni någon gång i framtiden finner mig som ena hälften i ett författarpar eller som en del av en skränande manusgrupp.

 

Ändå håller jag fast vid min ryggmärgsreaktion. I denna maniskt tränande tid då alltför många människors hela inre liv tycks bestå av frågor om hur barn ska skjutsas, lån ska avbetalas, vilken föda som ska intas och vilka muskelgrupper som ska tränas behövs den ensamme författaren mer än någonsin. Vi är de ställföreträdande introverta i ett samhälle som inte längre pallar ens det kortaste introverta ögonblick.

Jan Arnald är författare, kritiker och litteraturvetare. Mest känd är han kanske som thrillerförfattare under pseudonymen Arne Dahl, med en rad böcker om A-gruppen och Opcop-gruppen bakom sig. Under våren kan vi även följa A-gruppen i SVT:s thrillerserie som baseras på böckerna.

Publicerad 19 september 2018 och uppdaterad 27 september 2018. Artikeln är skriven av .

Rekommenderas för dig

Läs vidare

Annons