Viveca Lärn: »Jag läser häpet mina manus«

I oktober 2014 var jag på hälsoresa i sydvästra Turkiet. Det var perfekta bassänger, stretchande, gymmande, mumsande på granatäpplen, själva stranden och havet. Allt var så underbart att jag så småningom undrade hur det stod till utanför murarna till detta turistparadis.

Det var en skräpig by med vänliga människor – en huvudgata som i gamla pangpangfilmer med barer med daglediga och butiker med vattenpistoler på den ena sidan. Fast på den andra sidan var det annorlunda: hotell, halvfärdiga och halvrivna. Jag in i trädgården till ett av hotellen, det absolut risigaste. Fönsterrutor var krossade, övergiven tvätt hängde på streck, en halv varubil låg vräkt i en överblommad äng.

Plötsligt såg jag en halt höna, några katter och en get. De kom strövande ut genom stora hotellentrén för att se vad som stod på. De hade tydligen tagit över hotellet. Jag bestämde mig för att skriva en bok med titeln Halta Hönans Hotell.

På flyget hem placerade jag hotellet på min fiktiva plats i Bohuslän, nära Lysekil, nämligen Saltön, där jag bestämmer allting själv. Nu är jag äntligen klar efter att ha levt med denna bok i nästan två år. Oftast börjar en bok med den första meningen, ibland som nu med en titel.

Jag har skrivit sju romaner om Saltön. Den första Midsommarvals kom 1999 och den sista kommer våren 2016. Det har också blivit tre tv-serier, snart fyra.

Vid varje release för en ny Saltö-bok har journalister frågat om det kommer någon fortsättning. Jag har svarat: Aldrig i livet.

Annons

Samma sak har jag intalat mig efter var och en av mina drygt sextio böcker, sedan debuten 1975. Istället har jag tänkt så frön, umgås med folk, måla, lyssna på musik och gå ut på sjön. Men snart har det till min häpnad börjat brusa i huvudet. Det är mina påhittade figurer som väsnas och pockar på uppmärksamhet.

På den vägen har det varit. Tills nu.

I somras i Lysekil vandrade jag på naturreservatet Stånge Huvud. Därifrån kan jag se havet och vet var mitt fiktiva Saltö ligger. Jag byggde en osynlig bro som går dit i förra boken Södra vägen till Saltön. ”Har du gått på Chalmers?” frågade en radioreporter.

I somras var allting annorlunda. Plötsligt visste jag att Halta Hönans hotell verkligen blir min sista roman om Saltön. Dags att ge alla mina älskade figurer ett värdigt slut. Eller ovärdigt.

Under skrivperioder brukar jag drömma en del som jag skriver följande morgon. Flera nätter drömde jag att jag skulle låta hela Saltön sjunka till havets botten med man och allt. Vaken funderade jag på denna lösning med skräckblandad förtjusning. Men jag beslöt mig för att vara lite realistisk, trots att alla mina böcker är sagor.

Varje gång jag börjar skriva en bok, tecknar jag huvudpersonerna och hänger dem på närmaste vägg. Figurerna på Saltön har blivit många med åren, men jag har inte slarvat bort en enda. Det är ett grannlaga jobb att ge påhittade människor ett bra slut, men som vanligt hade mina sina egna idéer. Det är jag van vid. Jag läser häpet mina manus samtidigt som jag skriver dem.

Viveca Lärn är författare och journalist, bosatt i Göteborg. Förutom sina vuxenromaner har hon skrivit över 40 barnböcker, vistexter och drama för teater och TV.