Gästkrönika Publicerad i Skriva #2 2018 (29 mars 2018)

Henrik Bromander: »Det är bara att sätta igång«

Foto: Jessica Segerberg

Jag är självlärd både som författare, serietecknare och dramatiker. När folk frågar mig hur de ska gå till väga för att skriva en bok brukar jag därför uppmana dem att läsa en massa, snarare än att tipsa om specifika kurser eller författarskolor. Det är nämligen så jag har gjort. Genom att inta rollen som kritisk läsare, genom att läsa mycket och brett, högt som lågt, tjocka romaner, utflippade serier, tunga essäer, fascinerande tidningsartiklar och idiotiska blogginlägg kan man lära sig en massa kring hur en text fungerar, vad man tycker är bra och dåligt men framför allt varför man tycker så. Jag tror generellt sett att aspirerande författare läser alldeles för lite, och att det kan vara en anledning till att slutresultatet blir mindre lyckat, ungefär som någon som drömmer om att bli kock men aldrig äter ute.

Ett annat tips jag brukar ge är att plagiera, åtminstone till en början. Om man i sitt läsande hittat ett uttryck, en stil eller en känsla man gillar är det inget fel att inspireras och försöka uppnå något liknande på egen hand. Slut­resultatet brukar ändå bli ganska annorlunda, för att härmas konstnärligt är trots allt svårare än många tror.

Henrik Bromander

(född 1982) är författare, serietecknare och dramatiker. Han debuterade 2005 med serieboken Hur vi ser på varandra. Förra året kom Bara en kram, den tredje romanen i trilogin om nutida maskulinitet. Huvudpersonen är en mediebranschkille med rötter i fanzinekulturen. Senaste pjäsen Blue dreams utspelar sig i en bil med tre publikplatser i baksätet.

Jag tänker också att det finns ett värde i att gå under­ifrån och upp istället för att försöka tvinga sig in i toppen och låta creddiga skrivarlinjer forma en i en mall. Min väg in i författandet var via fanzinekulturens sfär av oberoende egenutgivna tidningar där ingen annan ­bestämde vad som var rätt eller fel. Det skapade en slags fuck you-­inställning till både texten i sig och det litterära etablissemanget, en inställning jag i viss mån ­fortfarande delar. Samtidigt ingick jag i ett nätverk av andra zine­utgivare där det var högt i tak och man inte var rädd för att yttra ­kritik, ibland kanske lite väl hårt. På något sätt tror jag det gjort mig mer osentimental kring receptionen av mina ­texter och jag bryr mig inte så mycket om någon sågar. Det hela var en tids­krävande syssla, på flera sätt än ett. I dag ska allt gå så snabbt, men från att jag gav ut mitt första fanzine till att jag debuterade gick det nio år. På den tiden hinner man utvecklas ganska mycket.

Den där totala självbestämmanderätten över sitt skapande var dock svår att ställa om från när jag fick min första redaktör och vi tillsammans skulle jobba med min första novellsamling. »Vaddå, ska någon annan lägga sig i det jag skrivit, det är ju bra som det är!«, tänkte jag. Men med åren har jag insett att bokutgivning är en kollektiv process och att en text oftast blir bättre av att bearbetas och passera fler ögon än författarens. Fast jag är fortfarande övertygad om att man inte behöver betala dyra pengar för att bli en »riktig« författare, det är bara att sätta igång. Och glöm inte att läsa!

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg