Det skrivs mycket om språk i spalterna här, om själva formen eller processen kring skrivandet. Men väldigt få diskuterar innehåll. Vad handlar svenska romaner om, egentligen? Vilka böcker är värda att recensera, ge stipendier och lyfta fram?
Efter många år med en journalistisk och kanske mer politisk bakgrund än många författare, har jag lagt märke till positioner i litterära kretsar som förvånat mig.
Det ena är Politiken. Den som jag trodde var meningen med Litteraturen, men som tvärtom inte alls är meningen med Litteraturen. Har jag förstått.
Jag undrar också över Epiken, det stora, breda berättandet som inte är deckare, utan bara på säkert språk berättar en god historia. Som Selma Lagerlöf. Var finns det?
Jag har skrivit två romaner med episka ambitioner, berättelser som är genomsyrade av global politik och ideologiska dilemman och med många karaktärer och nivåer. Men förutom en och annan fin recension har jag mest mötts av oförstående av det litterära etablissemanget i Sverige – jag har till exempel inte fått ett enda stipendium, trots att jag sökt flera, utan tycker mig se att en helt annan typ av berättande premieras.
Helena Thorfinn
jobbade länge som journalist innan hon bytte karriärspår och började arbeta på Sida och Rädda Barnen. 2012 kom hennes romandebut Innan floden tar oss. Boken famnar ett antal stora globala frågor – alltifrån utmaningarna med biståndsarbete till fattiga bangladeshiska flickors förutsättningar. Romanen blev något av en rekorddebut och har sålts i över 180 000 exemplar. Förra året kom uppföljaren Den som går på tigerstigar.
Mina episka, politiska, myllrande, bråkiga och brokiga romaner uppskattas dock våldsamt av läsarna (och mitt förlag – tack, tack, tack till Norstedts!). Innan floden tar oss har sålt i över 180.000 exemplar och Den som går på tigerstigar säljer också som smör. Av läsarreaktionerna förstår jag att mina läsare uppskattar just den politiska dimensionen och att de blir stimulerade av att läsa om »stora, viktiga frågor«. För en gångs skull.
Så nu ska jag vara lite provocerande. Är det kanske så att våra recensenter och våra finsmakare i stipendiekommittéer och fonder inte kan något om politik? Eller världen utanför Stockholm? Att man i Sveriges litterära kretsar har beslutat att det är annat – texter som maler runt med få karaktärer, liten och bekant spelyta och små aspekter av livet i sommarstugor och i södermalmslägenheter – som är God Litteratur? Att lyriska experiment är intressantare än episka ansatser? Jag är inte litteraturkännare, men jag har förstått att Horace Engdahl och hans vänner kring KRIS under årens lopp förstärkt en litterär tradition som lyfter fram det estetiserande, smala och apolitiska. Väldigt cerebralt, säkert. Men berättelserna då? Som tar åratal att researcha och lika länge att skriva. Vem lyfter fram dem i Sverige?
Min absolut intressantaste recension fick jag av en professor i nationalekonomi i en specialtidning för SydAsien-frågor. Han förstod. Han dekonstruerade mina romaner utifrån politiska teorier, inte genom att vara påverkad av litteraturvetenskapliga trender. Och han hamnade rätt.
Jag förstår om vissa läsare nu börjar fundera: men kan hon ens skriva? Jag förstår frågan, och svaret är nog: det beror på vem som läser. Jag försöker lyfta mig över min egen lilla situation och peka på ett problem, eller åtminstone en begränsning, i vad som anses som »god smak« på kultursidorna och i kommittéer idag i Sverige. Vad är det för fel att bara vilja berätta en god, stor historia med många karaktärer och svåra relationer och politiska frågor? Varför upphaussas språkliga experiment och lyriska krumsprång mer än en smaskig roman? Och varför får man inte vara politisk, förresten, eller (Gud förbjude) polemisk? Det är ju det konsten alltmer blir, varför inte litteraturen?
Jag har nyligen blivit erbjuden att vara Writer In Residence på George Mason University i USA, på Cheuse Center som finns till för just författare som skriver om globala, politiska frågeställningar. Döm om min förvåning när jag förstod att det jag håller på med finns som »genre«! Jag trodde det jag gjorde var udda. Plötsligt sitter jag omgiven av författare från hela världen som skriver om Mongoliet, Sudan, Venezuela och gestaltar stora, globala tendenser genom litteraturen. Ibland är de från länderna ifråga, ibland inte. Vi diskuterar frågor kring kulturell appropriering, identitet och »röst«, postkoloniala mallar och exotism. Frågor som jag legat sömnlös över.
I höst är jag inbjuden att ha en föreläsningsserie på Cheuse Center och sitta i en rad paneler under deras litteraturdagar. Jag har sökt stipendier högt och lågt för att kunna medverka. Jag känner mig för första gången med i en litterär gemenskap.
Ska bli intressant att se om jag får några stipendier.
- Mer:
- Gästkrönika
