Har du en sårig och dysfunktionell relation till dina föräldrar? Grattis, du har en outsinlig källa att ösa ur när det kommer till att skriva skönlitteratur.
Humor, sorg, språk, inre landskap, intriger och själ. Grunden till det vi vet om relationer och kommunikation kommer från våra ursprungsfamiljer. Ingredienserna har alltså alltid funnits där för att skriva en roman som ligger mycket nära dig själv och det du är.
De flesta människor har givetvis friktion i relationerna till den närmsta familjen, men för att det ska kunna bli litteratur behöver man våga dyka rätt ner i smärtpunkterna, det småsinta och det inskränkta, det löjeväckande och det outtalade, det som dina föräldrar alltid försökt dölja för dig och för alla andra och som av just den anledningen blivit det som syns och sticker ut mest.
Har du fått känslan när du skriver, att detta vill jag absolut inte visa för mina föräldrar, du kanske brinner av skam när du formulerar dig, då är det sårbart på riktigt och därför vägen du ska fortsätta på.
När man sedan har varit nere på botten och plockat upp de glimrande smärtpunkterna och vänt och vridit på dem en stund på stranden, då bör man vara beredd att kasta tillbaka dem i havet. Det är inte dessa stenar som är litteraturen, du är inte framme, de är bara ett steg på vägen. Det är dags att börja hitta på om det man kastat bort, glömma allt vad sanning är. Romanen behöver inte handla ett dugg om din familj, men du har med dig det som glimrar och skär i dig. Du minns tyngden i din hand. Varje gång du kan välja mellan hur det verkligen var och det som är en bra historia, så ska du välja det senare. Det är författarens dubbla hänsynslöshet, att först ta det du behöver och inget annat för att sedan förvränga det efter eget gottfinnande. Har du den brutaliteten i dig kopplad med en sensibilitet så är du på god väg.
Ska man sitta i flera år och skriva på ett Worddokument, så behöver det alltså för min egen del vara frågeställningar som de ovan beskrivna, saker som jag alltid djupt inom mig försökt förstå och formulera mig kring, men aldrig funnit ett språk för i min familj. Jag har behövt ta reda på det själv.
Läsare bryr sig inte om det allmängiltiga eftersom det inte är sant. Våga vara så detaljerad som möjligt. Exakt vad var det som din mamma eller pappa gjorde den där dagen, den där hösten och vad gjorde de inte? Hur luktade det, hur kändes händerna och andedräkten? Varför är du arg? Varför inte? När du skriver märker du att deras berättelser inte hänger ihop för dig eftersom det var just historier, deras egna påhitt. De fick dig kanske att tro att de också var dina. Nu är det dags för dig att skriva din egen historia.
Gunnar Ardelius (född 1981) är författare och ordförande för Sveriges Författarförbund. Han skriver för både vuxna och ungdomar och har gett ut totalt fem romaner. Den senaste, Vill ha dig så illa, gavs ut 2014.
- Mer:
- Gästkrönika
