Hej. Jag heter Fredrik. Jag skriver grejer. Ibland drabbas folk av missuppfattningen att det betyder att jag faktiskt vet vad jag håller på med. Det gör jag inte. Så när den här tidningen, i vad jag förmodar var resultatet av alkohol och vadslagning, lät mig skriva ”om skrivande” på den här platsen, kände jag för allas bästa att det kanske var bäst att jag skrev något om maskiner istället.
Jag äger några gamla skrivmaskiner. Runt ett tiotal. Om man inte räknar alla. Räknar man alla är det 32. Drygt. Det är vad jag kallar ”intresse” och vad människorna jag älskar kallar ”problem”. Jag har en Remington Noiseless, ett namn människorna jag älskar hävdar är ”optimistiskt” efter att ha försökt titta på tv i rummet bredvid, men vars ljuddämpningsteknik på 1920-talet var revolutionerande. Jag har uppföljaren Remington Rand 1, som kallades ”the noisy Noiseless”. Noiseless fick nämligen orimligt höga reparationskostnader då sekreterarna, den primära målgruppen, var så vana vid att HÖRA varje tangentslag att de omedvetet skrev hårdare och hårdare tills tangenterna gick sönder. Så Remington tvingades tillverka en Noiseless som var lite mindre…noiseless.
Jag har en Royal 10 från 1912, som demonstrerades i USA genom att läggas i trälådor och kastas från flygplan. Lådorna gick sönder, skrivmaskinerna höll. Jag skulle förmodligen kunna kasta ut min egen från ett flygplan med samma resultat 2015 och försök göra det med en MacBook Air och se vad som händer, liksom. Jag har en Royal 5 Flatbed från 1915 som blev en försäljningsflopp för att den enligt återförsäljarna var ”för platt och för lätt”. Inte helt olikt hur jag idiotförklarade lanseringen av iPad med orden ”så det är en skitstor telefon som inte går att ringa med? Vilket pucko skulle köpa det?”. På 1920-talet byggde hela innovationen av reseskrivmaskinen, som i sin tur förändrade förutsättningarna för modern journalistik, på ingenjörskonsten i Flatbed. Jag har en vinröd Corona Clipper från 1949 där siffran ”1” togs bort i tillverkningen för att spara plats, så att man måste använda litet L istället (+bakslag+punkt för utropstecken).
Det går inte att copy+paste. Man måste skriva snabel-a med bokstäver. Det är svårare att skriva på dem än på en MacBook. Är jobbigare. Långsammare. Säger mer om mina brister. En MacBook är ett Instagramfilter, en skrivmaskin är en provrumsspegel. Redigering på dator gör texten längre, skrivmaskin gör den kortare. Så det här är det ärligaste jag kan skriva om skrivande: Jag vet inte vad jag håller på med. Jag försöker lära mig grunderna i ett oändligt hantverk. Ibland lär jag mig lika mycket av verktygen som av hantverkarna. Människorna jag älskar brukar säga att det är farligare för mig att börja tro på beröm än att börja tro på kritik, och de har rätt, så när jag börjar få för bra självförtroende skriver jag på en skrivmaskin. De avslöjar osentimenalt och obarmhärtigt alla mina begränsningar. Deras kärlek är gränslös, men de tar ingen skit.
Inte helt olikt människorna jag älskar.
2012 var Fredrik Backman med i Skriva under vinjetten På väg in. Sedan dess har han gjort stor succé med sina böcker En man som heter Ove, Saker min son behöver veta om världen, Min mormor hälsar och säger förlåt och Britt-Marie var här.
Krönikan landade hos redaktionen prydligt utskriven på en Halda model P från 1953.
- Mer:
- Gästkrönika
