Det finns nog inte en författare som inte har suttit på både privata middagar och under intervjuer och försökt ge ett meningsfullt svar på frågan hur det går till att skriva. Egentligen.

Alltså inte bara tänka på att skriva, utan verkligen sitta ner framför datorn och se texten växa fram på skärmen.

Inte bara säga att man har en bok på gång, utan verkligen få den ut ur skallen, ner på pappret.

Hur är det med disciplinen? Om man inte ”måste” arbeta, hur kommer man då igång?

Jaaa du, brukar jag svara. Det är väl som det är för folk i största allmänhet. Ibland jobbar man jättebra, ibland inte alls. Författare är också människor. Nej, det där sista säger jag inte.

 

Jag har själv ett förflutet på SVT, en tillvaro mitt i ett kontorslandskap med kollegor, redaktörer och chefer. Det är klart att det i någon mån är ”lättare” att få ur sig ett nyhetsinslag om man ser sitt namn i kvällens körschema och vet att det behövs en väldigt bra förklaring om man inte får ihop det.

Det är tveklöst svårare att använda halva dagen till slösurfande och tv-serier på Netflix om man sitter på en arbetsplats och har en chef som kan tänkas passera förbi datorn och fråga vad sjutton man håller på med.

Men chefen i mitt företag är ju jag själv. Ifrågasättandet pågår inne i huvudet. Pressen är tyst, ett krig mellan den delen av mig som säger ”bara ett avsnitt House of Cards till, sen skriver jag” och den delen som försöker piska igång arbetsdagen.

Jag brukar svara att aldrig är det så välstädat i mitt hem som under uppstartsfasen till en ny bok. Jag viker lakanen som vore linneskåpet en utställningsmonter på NK Hem, jag sorterar böckerna i bokhyllan i genreordning, eller efter färg, eller utifrån vilka jag har läst, borde läsa och har försökt läsa.

Jag tapetserar, jag målar över tapeter. Jag tvättar till förbannelse.

En stor rosenrabatt i trädgården kan jag härleda direkt till researcharbetet med Alfahannen. Ju argare jag blev på hur vissa manliga skådespelare får bete sig, desto djupare grävde jag. När jag fnulade på storyn till Skuggorna, boken jag skriver just nu, fick jag äntligen nya vita väggar i mitt kontor. Historien är mörk och hemsk, men det blev ljust och fräscht i skrivarlyan.

För saken är den att det där också är arbete. Författandet är inte bara att sätta rumpan på kontorsstolen och skriva.

Man måste tänka också. Låta idéerna passera genom huvudet både en och femtio gånger. Låta historien komma till en, om det så är med målarpenseln i handen eller med ryggen krökt över en jordig hög i trädgården.

Jag är helt övertygad om att det krävs någon form av aktivitet för att få hjärnans vänstra halva att arbeta så kraftfullt som möjligt. Somliga författare tänker som bäst under joggingrundan eller på promenad i skogen.

 

I mitt fall är det någon form av kreativt arbete som sätter igång tankarna. Att sticka, brodera, koka sylt eller baka pepparkakshus har visat sig effektivt. Händerna är igång och aktiverar den kreativa delen av hjärnan, men det kräver inte så mycket av mig att jag inte kan tänka fritt på min bok. Ja, jag har minnesanteckningar med spår av jordgubbssaft på.

För när jag sedan sitter där med ett blänkande vitt Word-dokument framför mig, när den lilla lutheranen i mig har tjatat tillräckligt, då måste jag ju ha något att skriva också.

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg