Daniel Sjölin: Ett rop på hjälp

Skrivkramp? Slut på idéer? Kört fast?

Gör som proffsen: Skriv inte det du drömmer om. Skriv om skrivandet istället.

Det är lättare.

Det finns en uppsjö med böcker i konsten att skriva och intervjuer med författare som pratar om skrivandets vedermödor. Och ta sedan alla dessa romaner med skrivkrampande författare i huvudrollen och alla dessa dikter som innehåller ordet ”ordet”. Är det inte mer intressant vad en författare tänker om eh… gräs än om sitt skrivande?

Gräs är för övrigt en av världens dödligaste arter. Släktet uppfann en ny sorts sexuell fortplantning – fröet – så det spreds över hela jordklotet och utrotade en enorm mångfald av andra växter. Med dem försvann djur och bytesdjur. Hejdå mammutar och sabeltandade tigrar. Inte människans fel – gräsets.

Vi ser så mycket mer när vi lyfter blicken från pennan.

Jag skrev en hel roman om förlusten av ett språk. Men just nu, med tre småbarn och en fragmenterad koncentrationsförmåga, är det viktigare att hålla skrivandet vid liv än att ifrågasätta det. Inköpslistor, mejl, och rättshaveristiska brev till ministrar – bara jag får skriva nånting. Mitt enda skrivtips: Hörselskydd, 39 kr på Claes Ohlson.

Och nu skriver jag en krönika om skrivande – i tidningen Skriva. Sablar.

Den här texten, som skulle vara en medicin mot allt snack om skrivande, är alltså själv ett rop på hjälp.

Jo, det är ju så det är – en hypnos. Skrivandet är guldet som kantar in en mäktig tomhet, ett hål – och Ja, jag tager denna tomhet att älska i nöd och lust.

Lust: när man hatar att det tar två minuter att få i sig en kopp filmjölk till lunch klockan 14 för att hindra blodsockerfallet.

Nöd: när brevbäraren äntligen kommer. Oj Fortum! Vad kul vad vill de mig?

Om jag ändå hade kvar drömmen om att debutera, eller drömmen om att få uppmärksamhet, träffa författare, resa och hålla föredrag.

Definitionen av depression är känslan av att man genomskådat allt. Och ja, sedan många år ser jag bara Intet bakom mörkret. Branschen, pressen, förlagen, författarna. Jag har till och med genomskådat litteraturen, i de allra flesta fall. Och det är fan inte kul.

Det enda jag inte genomskådat än är tystnaden och hennes syster, skrivandet.

Och som vanligt är man knappast unik. Sokrates talade men skrev inte, Rimbaud slutade, Kafka ville inte publiceras – hela litteraturen är full av bra eller dåliga författare som teg eller slutade. De skyllde på allt möjligt, på språket, kärleken, framgången, motgången, skammen, politiken, pengarna, irriterande grannar och släktingar. Man kan läsa om dem i den fantastiska essäromanen Bartleby & Co, nyöversatt till svenska. Den är skriven av Enrique Vila-Matas och den har förstås en författare med skrivkramp i huvudrollen.

Gräs är en dödlig art, sprider sig som orden över sidorna, men ändå, ser det inte väldigt grönt ut där, i vinden på andra sidan tystnaden? I vinden på andra sida orden?