Gästkrönika Publicerad i Skriva #4 2014 (20 juni 2014)

Björn Ranelid: »Det är författarens uppgift att försöka göra det omöjliga i skrift«

Jag är herden som vaktar flocken av ord, men ibland händer det att ett litet lamm går vilse eller att ett rovdjur river mamman till döds. Då besegrar hjärtslagen tystnaden.

Ordet är världens främsta låssmed och det öppnar främlingars hjärtan och hemliga skattkammare, men framför allt är det jämlike med ljuset när det färdas vida omkring mellan människorna.

Orden uppstår från döden när du läser dem. Svarta bokstäver ligger på vita ängar och de kan låtsas vara livlösa som kryptobiotiska djur i hundratals år och sedan stryker du din blick mot dem och plötsligt råder livet igen.

Bokstäverna är mänsklighetens främsta uppfinning. Världens mest avancerade datorer, flygplan, månfärder, matematiska formler och atomernas kärnor är sekundära i förhållande till människans språk.

När jag skriver har min hjärna och själ makten över möjligheterna. Friheten är barbarisk för en människa som talar och skriver, ty inte ens mitt språk sätter gränserna för vad jag kan åstadkomma i ordet.

Jag kastar ut ett nät nästan i blindo och fångar en för mig tidigare okänd verklighet eller så uppfinner jag en ny skärva av ett ständigt expanderande universum. Själen är faktiskt snabbare än ljuset och jag och miljoner andra människor på jorden hade färdats till månen i fantasin långt innan Neil Armstrong satte sina fötter där en dag i juli 1969.

Ingen dator i världen kommer någonsin att gråta, ingå äktenskap, sörja, längta, få barn, hata, gräma sig och bli president, kung, drottning, påve eller envåldshärskare.

Allting som gör oss till levande varelser väger och kostar ingenting och det syns aldrig i nationernas bruttonationalprodukter: kärlek, glädje, lust, obändig längtan och bottenlös saknad.

Författaren måste ta hand om allt det som Nobelpristagare i kemi, fysik och medicin inte klarar av att utreda och förklara. Livets begynnelse och döden är fortfarande olösta mysterier för naturvetenskaperna.

Poeter och romanförfattare tar hand om denna rest och blotta i mänsklighetens samlade vetande. Det är ett av många skäl till att litteraturen aldrig någonsin kan ersättas av maskiner, matematiska och kemiska formler.

Evolutionen har ingenting att säga om etik och estetik. Charles Darwins lära är mållös när den ställs inför frågor om det goda och det onda, det sanna och det rätta. Skönheten i en påfågelsvinge och karnevaler av känslor existerar bortom alla akademiska strider.

Etiken kan inte sägas, ty den måste visas, men det är författarens uppgift att försöka göra det omöjliga i skrift. Därför uppstår litteratur och det är ett av skälen till att de skrivna mästerverken är sanna gengångare i mänsklighetens historia.

Dante, Shakespeare, Franz Kafka, August Strindberg och Selma Lagerlöf föds på nytt i varje ögonblick en människa läser dem. Däri lever miraklet i språket och litteraturen.

Nu stillnar mina ord inför din blick här. Den sista meningen kommer i vila och dvala tills någon annan läsare väcker den till liv igen.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #4 2014 (20 juni 2014) och är skriven av .

Annons