”Har du jobbat hela sommaren? Du skickade ju in manuset i mars?”
Tjejmiddag. Det är tidig september och min nya bok ska snart gå i tryck. Jag har slitit som en hund hela sommaren, avfärdat varje tanke på sol och bad, och gått upp i gryningen för att hålla deadline.
”Var inte du klar för länge sedan?” ler min kompis. ”Vad har du sysslat med?”
Vad har jag sysslat med?
En gång i tiden trodde jag på fullt allvar att en bok kom till på följande sätt: Författaren skrev ett manus. Manuset skickades till förlaget. Förlaget tryckte manuset. Ut kom en bok.
”Jag har redigerat”, säger jag. ”Redigeringsarbetet tar jättelång tid.”
Fem par frågande ögon runt bordet.
”Tänk så här”, börjar jag. ”Du ska bygga ett hus. Först behövs arkitektritningar. Det motsvarar mitt synopsis, som jag gör något år i förväg. Sedan skriver jag ett grovmanus. Det är fasen då själva huskonstruktionen kommer på plats. Ytterväggarna ställs upp, fönster, innertak och innerdörrar sätts in. Alla vattenrör och elledningar dras.”
”I nästa fas, alltså första manusbearbetningen, stoppar jag in vitvarorna. Jag kaklar upp badrum och kök, sätter in kranar och badkar. Nu ser man hur huset kommer att bli, men det går inte att bo där.”
”Den andra bearbetningen handlar om möblering. Sängarna ställs dit, liksom soffgruppen och köksbordet. Det sätts upp lampor i taken och gardiner för fönstren. Nu börjar det likna ett hem, men det är inte riktigt färdigt än.”
”På tredje varvet fyller jag kylskåpet, bäddar sängarna, stoppar in bestick i besticklådorna och porslin i köksskåpen. Det kommer handdukar i badrummet, toapapper på wc, och mattor på golven. Det går att flytta in, men det är ändå inte klart.”
”Inredningen kommer i fjärde vändan. Då lägger jag prydnadskuddar i soffan, en vacker pläd på sängen och ställer ut blomkrukor i fönstren. Tavlorna hängs upp. Jag kan absolut bo i huset vid det här laget, men skulle inte vilja visa upp det i Sköna Hem.”
”Den femte omgången (och ibland sjätte) handlar om finlir. Tända ljus i ljusstakarna, arrangera fina snittblommor, och fylla fruktskålen med gröna äpplen. Några snygga tidskrifter på soffbordet som pricken över i:et. Nu, men först nu, är jag klar!”
”Sedan händer det förstås saker under processen. Jag för en intensiv diskussion med min redaktör hela tiden. Ibland kommer han på att jag borde ha ett badrum på övervåningen. Eller en balkong utanför sovrummet fast huskonstruktionen redan är klar. Då kan det bli lite knivigt.”
”Samtidigt finns det ingen som är lika insatt i mitt manus som redaktören. Han har synpunkter på det mesta, från valet av kakel till bärande väggar. Dessutom är han på mig om alla detaljer, det får inte bli för många gröna kuddar, eller alltför lika gardiner på undervåningen. Kanske behövs det fler garderober eller bättre belysning.”
”Jag måste förstås inte göra som min redaktör säger – det är alltid jag som bestämmer – men dessvärre har han ofta rätt. Det blir nästan alltid bättre och snyggare med hans förslag.”
Fem par ögon ser på mig.
”Eeeh, jag tror att jag förstår”, säger min kompis. ”Det var väldigt spännande att höra om själva skrivprocessen. Men vad har du egentligen gjort hela sommaren?”
Viveca Sten är författare och aktuell med I sanningens namn, den åttonde boken i serien Morden i Sandhamn.
- Mer:
- Gästkrönika