Man hör ibland författare prata om sina verk som ”sina barn”. Om skrivprocessen som ett slags graviditet som slutar med att författaren (efter att tydligen ha hoppat över de i runda slängar arton åren av omhändertagande och uppfostran) släpper ut sin lilla älskling i världen för att finna sin egen väg. Det är en liknelse som jag alltid har tyckt varit obegriplig, kanske till och med en smula motbjudande, ungefär som när folk pussar sina hundar på munnen.
Det är samma fråga som ansätter mig i båda situationerna: Älskar de verkligen dem så gränslöst mycket; hundarna, böckerna? Känner de inte stanken från de oborstade tänderna, de oborstade meningarna, allt det där som inte riktigt blev som det var tänkt?
Jag älskar aldrig mina texter så högt som innan jag ens börjat skriva dem. Skillnaden mot kärleken för mitt barn är här avgrundsdjup – hur mycket jag än älskade henne i magen, själva idén om vem jag trodde hon skulle visa sig vara, kan det inte mäta sig mot hur jag älskar henne nu när hon faktiskt är. Också när hon gnäller och trilskas, också när snoret rinner.
Framför allt gör hon mig aldrig någonsin besviken. Skrivandet av en text däremot är en enda lång bitterljuv besvikelse.
- Mer:
- Gästkrönika
