Man hör ibland författare prata om sina verk som ”sina barn”. Om skrivprocessen som ett slags graviditet som slutar med att författaren (efter att tydligen ha hoppat över de i runda slängar arton åren av omhändertagande och uppfostran) släpper ut sin lilla älskling i världen för att finna sin egen väg. Det är en liknelse som jag alltid har tyckt varit obegriplig, kanske till och med en smula motbjudande, ungefär som när folk pussar sina hundar på munnen.
Det är samma fråga som ansätter mig i båda situationerna: Älskar de verkligen dem så gränslöst mycket; hundarna, böckerna? Känner de inte stanken från de oborstade tänderna, de oborstade meningarna, allt det där som inte riktigt blev som det var tänkt?
Jag älskar aldrig mina texter så högt som innan jag ens börjat skriva dem. Skillnaden mot kärleken för mitt barn är här avgrundsdjup – hur mycket jag än älskade henne i magen, själva idén om vem jag trodde hon skulle visa sig vara, kan det inte mäta sig mot hur jag älskar henne nu när hon faktiskt är. Också när hon gnäller och trilskas, också när snoret rinner.
Framför allt gör hon mig aldrig någonsin besviken. Skrivandet av en text däremot är en enda lång bitterljuv besvikelse.
När jag får en idé, vare sig det är till en kortare text eller till en hel roman, drabbas jag ofta av en berusande lycka, framkallad av den uppriktiga övertygelsen att jag står inför mitt livs mästerverk. Den ännu bara tänkta texten är nämligen perfekt, såsom alla fantasier är perfekta. Alla eventuella problem med idén är ännu bara teoretiska, och går att åtgärda med ett tankens trollslag. Detta är ett mycket njutbart kreativt tillstånd att vara i, förrädiskt njutbart, eftersom jag innerst inne vet att den färdiga texten aldrig kommer att kunna motsvara idén om densamma.
Från den dag jag skriver det första ordet är det nämligen kört. Drömslottet slits sönder och det enda jag kan göra är att försöka bygga upp det så gott jag kan ur rasmassorna. De tidigare bara teoretiska problemen blir plötslig verkliga och svåröverkomliga. Hybrisen ersätts av självförakt, den kompromisslösa kärleken till texten av besvikelse och tvivel. När den till slut är färdig vill jag inte ens titta på den, ännu mindre pussa dess stinkande hundnos.
Ändå – när lite tid passerat kryper kärleken tillbaka. Inte gränslös och ovillkorad som till ett barn, men ömsint och överseende, som inför en utblommad förälskelse. Det var en vacker början, en vacker kamp, och även om den färdiga texten inte kan mäta sig med drömmen om de texter som ska komma, skulle jag inte vilja ha den ogjord.
Och så börjar allting om igen. Jag fortsätter skriva, dag efter dag. Därför att det får mig att känna mig levande på ett sätt som inte går att förklara, som i sig är ett mysterium och ett mirakel. Kanske finns det i detta, trots allt, en likhet mellan föräldraskap och författande som jag kan känna igen mig i – att det är i den dagliga, handfasta samvaron som det verkligt värdefulla sker.
Amanda Svensson är författare och kulturjournalist bosatt i Malmö. Hon gav 2014 ut sin senaste roman Allt det där jag sa till dig var sant och har dessförinnan skrivit Hey Dolly (2008) och Välkommen till den här världen (2011). Amanda Svensson har bland annat nominerats till Augustpriset och Dagens Nyheters kulturpris.
- Mer:
- Gästkrönika