Gästkrönika Publicerad i Skriva #6 2013 (20 oktober 2013)

Åke Edwardson: »Boken har blivit mitt liv«

Bild: Björn-Eric Abrahamsson

Här kommer en text, så får vi se hur fan den blir idag, det kan man aldrig veta, det är så här jag inleder alla mina vita sidor, varje dag, exakt de där orden varje dag i tjugo år, när det känns som jävligast vilket det alltid gör när varje skrivdag börjar, sen stryker jag bort det förstås när den riktiga texten börjar skriva sig, men inte idag, eftersom det här är en pedagogisk text för ett skrivmagasin, eller hur, allt ska med, och just nu sitter jag i Rangoon på Savoy Hotel i en svit över poolen, ett kolonialt ställe, min fru mejlade igår från Göteborg (här funkar inga ondsinta utländska mobiler) att Kipling’s Bar här på Savoy är med på bild i nya Damernas Värld, ni kan kolla där, jag är här eftersom jag sedan nio dagar är på resa i Sydostasien och Hongkong för research inför och skrivande av min nya roman, Bungalow som handlar om en man som reser i sina egna fotspår i regionen i sökande efter den försvunna dottern som gav sig iväg i hans fotspår, Peter Edwards fotspår, hans dotter heter Jenny, spåren upphörde i Bangkok dit hon kommit tillbaka efter resande överallt under några månader, sedan försvann hon, de har alltid haft en komplicerad relation, Peter är en huvudkaraktär som är jag, tror jag, exsexmissbrukare, tja… exalkoholist som dricker som en svamp igen, ms-sjuk med ett första skov för tjugo år sedan och ett nytt på väg, där är vi inte desamma, jag har tinnitus vilket kan vara jävligt nog men lindras i bullriga miljöer, det är därför jag återvänder till Asien, jag kom hit första gången 1973, reste i ett år från Istanbul till Bali, fyra månader i Indien, sedan Sydostasien lika länge, jag har återvänt många gånger, mycket journalistik, till och med påbörjat reseskildringar, skrivit en liten, om Singapore, men till slut kom jag fram till att det var en roman jag skulle skriva, jag reser som min egen karaktär, tänker som han, hur ska han finna flickan, min dotter, vad har hänt henne, är hon utsatt för brott, är hon inblandad i brott, innan jag lämnade Sverige kontaktade jag alla ambassader i regionen, på måndag ska jag träffa den svenska sambandspolisen i Bangkok, all skit rinner ner till honom från hela Norden och upp från Sydostasien, jag ska träffa kriminalsnutar i Hanoi, snutar och ambassadpersonal i Kuala Lumpur och Singapore, kriminella och köksmästare i Penang och Saigon och Phnom Penh, journalister och författare i Hongkong, alla som kan hjälpa mig att finna Jenny, jag kommer att bli fruktansvärt besviken om jag inte finner henne, jag försöker skriva varje dag om den här thrillern som blivit mitt liv, är hon här i Rangoon, hon var här en vecka, det är naturligtvis därför jag är här, hur hade hon råd att bo på Savoy, det är nästan lika svindyrt som gamla The Strand nere vid floden, jag var där igår, jag har alltid velat resa dit, det är ett av de tre klassiska hotell som byggdes av bröderna Sarkis i slutet på 1800-talet, de andra är Eastern & Oriental i Penang och Raffles i Singapore, jag har bott på båda ställena många gånger, jag ska bo där igen den här resan, och på The Strand när jag kommer tillbaka till Rangoon till nyår, det är en jävla häftig stad, femtio år tillbaka i tiden, hundra år i stora stycken, underbara hus som knappt kan stå längre, det pågår en debatt här nu om att bevara denna stad som förtryck låtit förbli som alltid, jämförelsen med Bangkok bara en knapp timmes flygresa bort är omöjlig att göra, inte ens när jag bodde där för fyrtio år sedan liknade den något av Rangoon, Bangkok är en annan mardröm, Rangoon är en annan dröm, den heter Yangon egentligen nu, Burma heter Myanmar, ölet är gott, Myanmar Beer, i morse gick jag hela Than Lwin Street upp till University Avenue Road vid Inya Lake för att se Aung San Suu Kyis hus, jag läste Peter Pophams nya biografi i våras, en timmes vandring, en timmes anletes svett, jag älskar att svettas i tropikerna, att gå i hettan, jag ser ut som om jag gör reklam för en mycket mycket dålig deodorant, eller en person som inte använder deo alls, Suus bungalow var omgärdad av en vit och möglig mur, när jag stod där öppnades grindarna och en taxi körde ut, jag såg lite av kåken, hon satt inte i bilen, i går kväll åt jag middag i en bungalow där hennes far Aung San plottade motståndet mot britterna och sedan japanerna under andra världskriget, burmesisk mat, fläktar i taket, sliten fräschör, perfekt, rostat fläsk med chili, grillad aubergine i tamarindcurry, fiskkakor i kokoscurry, riset serverades i bamburör för att hållas varmt, intressant, på väg dit gick jag förbi ett hål i en vägg med en skylt över: ”Tip Top Taylor – Famous Because Tip Top Taylor is the Best”, jag var på järnvägsstationen i går eftermiddags, jag äskar järnvägsstationer, den här är retro 1890 utan att vara retro, pratade med säkerhetspolisen James Soe Auny, han tyckte jag såg otroligt ung ut för min ålder, åt lunch på Aung Thuka på West Shwegontaing, bara locals, nu går jag fan native på allvar, ris och greens och en curry på get, drack en whisky på eftermiddagen, ska ta en efter den här texten, ska ordna biljetter från Bangkok till Hanoi, från Hanoi till Penang via Singapore, hur fan klarade man sig förr on the road utan MacBook Air och wi-fi på rummen, man klarade sig, Jenny hade sagt för två månader sedan att hon skulle gå till Minn Linn, sa managern på hotellet i morse, en skaldjursrestaurang, jag ska dit senare, jag ska gå till så många platser, det bara fortsätter, dag efter dag och månad efter månad och år efter år!

Absolut bästa,

Åke         

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg