Vi får en hel del mejl från er om AI nuförtiden.
En läsare undrar över hur man som författare kan använda sig av artificiell intelligens och vilka tjänster som är mest pålitliga.
En annan skräms av hur AI-tjänsterna verkar generera nästan ordagrant likadana textförslag och undrar om de alla styrs av samma algoritmer.
Och någon frågar hur vi kontrollerar att inskickade bidrag i våra skrivtävlingar inte innehåller AI-genererad text.
Sanningen är att Tobias och jag, liksom många andra, vet för lite om detta. Jag tänker till exempel: Vilken idiot skulle betala för en prenumeration på en tidning om hur man utvecklar sitt skrivande, för att sedan prompta fram ett bidrag till en novelltävling? Men jag är kanske blåögd; i flera av våra skrivtävlingar kan man trots allt vinna rätt fina priser och det är klart att möjligheten i viss utsträckning gör AI-tjuven. Häromdagen läste jag i Dagens Nyheter om hur gymnasieelever AI-fuskar och på en middag för några veckor sedan träffade jag en vän jag läste statsvetenskap ihop med, och som numera är lektor vid ett av Sveriges största universitet. Han suckade och förklarade att det är tveksamt om lärarna överhuvudtaget kommer att kunna be studenterna skriva inlämningsuppgifter och uppsatser i framtiden. Så utbrett är studenternas olagliga AI-promptande.
Min vän menade att i framtiden behöver man i första hand ha förmågan att vikta och sålla information, kunna summera och sedan koncist redogöra för hur saker ligger till. Han exemplifierade: tänk tjänstepersonen på Regeringskansliet som skummar av en stor mängd information och sedan för en minister lyfter fram bara det viktigaste – och därtill kommer med förslag till vettiga åtgärder samt svar till journalister. Den sortens kunnande blir allt viktigare. Produktion av text (läs: skrivande) kommer däremot inte att vara en särskilt efterfrågad förmåga, menade han.
Här någonstans började ett ljud dåna inuti mitt huvud.
Ni vet scenen i Titanic när utkiken ringer på kaptenen och med saliven skvättande vrålar »Iceberg! Right ahead!« och besättningen med full kraft och i full panik försöker få fartyget att hinna gira i tid och när allt är gjort blir det tyst, de kan inte göra mer utan bara vänta, och man hör, under en stor, mörk, tom rymd, ljudet av ett fartyg som långsamt, långsamt försöker ändra riktning.
Men för sent.
Så lät det inuti skallen på mig.
Jag känner mig inte lugn med att skrivande i framtiden inte kommer att vara »en eftertraktad förmåga«. Det är nämligen A, det enda jag är riktigt bra på och B, det roligaste jag vet och C, en av de förmågor jag uppskattar mest hos andra människor.
Men så försöker jag tänka på miniräknaren, som funnits i butikerna i över femtio år och kanske ansågs lika revolutionerande för matematiken som AI nu anses för skrivandet. Trots att avancerade miniräknare vid det här laget kan hantera mänsklighetens samlade matematiska kunskaper, sitter skolbarnen fortfarande med blyertspennor och räknehäften i skolorna. Och på promenaden hem från förskoleklassens vernissage i onsdags ville min sexåring först räkna ut i huvudet hur många chokladkakor vi hade ätit där och sedan »prova att räkna ut ett jättesvårt tal, som hundranittitre plus sex«. Därefter var det helt tyst i fyra minuter innan hon triumferande svarade »tvåhundratre« med ett nöjt flin.
Framförallt tänker jag: Hade AI kunnat skriva den här texten, den som ni just läst, i det här fredagsbrevet? Med referenser till gamla statsvetarvänner, den stora rymden ovanför Nordatlanten och skrämda tidningsläsare? Svaret är nej. Det här är inte en text om AI. Det är min text om AI.
Så länge det finns människor, finns det mänskliga texter. Jag är övertygad om att både författare och läsare kommer att kunna känna skillnad.
Veckans …
… efterlysning
Hur som helst planerar vi att skriva om AI framöver. Vad vet vi inte riktigt ännu, så mejla gärna redaktion@tidningenskriva.se och berätta vad ni vill veta och lära er. Oavsett om ni är livrädda, kritiska eller försiktigt nyfikna.
… påfyllning
Jag tillbringade hela förra veckan i Berlin med familjen. Hann med en god dos muséer och historia, men allra finast var det när majsolen sken och vi hittade de där ljuvligt vildvuxna parkerna som finns i nästan varje kvarter, där fantastiska lekplatser samsas med sköna biergartens och där var och en kan få det de är sugna på, oavsett om de är två eller tio eller fyrtioett år.
Sämst var det när min sjövilda tvååring tacklade sig fram till hyllan med snöglober i presentbutiken på Spionmuseet vid Potsdamer Platz, högg den dyraste av dem (en handbollsstor sak innehållande Brandenburger Tor) och flinande kastade den rakt i golvet.
Den höll inte.
… släpp
Bokmässan har släppt höstens seminarieprogram! Kärlek och lust är ett tema, dramatik ett annat. Den som har tid kan botanisera i hela programmet hos Bokmässan. För egen del kommer jag mest att vara kedjad vid Skrivas scen och monter men jag planerar att besöka det nya mässområdet Den stora trädgården, där fokus ska ligga på småskaliga och oberoende förlag. Den scenens program kan bli ett av mässans mest intressanta.
… tävling
Med Bokmässan arrangerar vi för övrigt en novelltävling på tema kärlek. Spännande priser och publiceringar i potten.
… guide
Ulf Kvensler mejlade mig i veckan att han fått glada tillrop från sin förläggare som tyckte att hans nyskrivna Skriva-guide om att använda filmens dramaturgi »var jättefin«. Förläggaren är förstås partisk, likaså jag, som redakterat Kvenslers guide. Men jag vill påstå att det är en mycket användbar läsning. I guiden berättar Kvensler – som innan han började skriva spänning var erfaren och hyllad manusförfattare – vilka lärdomar han tagit med sig från filmernas och TV-seriernas värld, och hur de kan användas i litteraturen. Han berättar bland annat hur man väljer och utvecklar idéer och hur man bygger en klassisk dramaturgi, och levererar därtill en underbar snabbanalys av Dirty Dancing, där han sätter sina ISK-besparingar på att »det ligger en extra het dansscen vid midpoint som visar att Baby och Johnny börjar få riktigt starka känslor för varandra«.
