Tobias skrev i förra fredagsbrevet om redaktörens framtida roll. Eftersom han själv är en till lika delar aktad och fruktad redaktör – aktad för sin förmåga att lyfta varje text till nya höjder, fruktad eftersom han aldrig sätter författarens känslor framför läsarens upplevelse, det har jag själv erfarit – kom jag att tänka på ett samtal jag hade med författaren Markus Torgeby på Bokmässan i år.
Skrivas moderförlag Offside Press har gett ut Torgebys tre böcker. För de två första fungerade Filterchefredaktören Mattias Göransson som redaktör, den senaste boken En plats på jorden har hanterats av Tobias. Mattias och Tobias har jobbat ihop i decennier, och menat att de i princip är utbytbara som redaktörer: samstämmiga kring språkets och berättandets principer, skolade i samma anda. Det spelar ingen roll vem av dem som jobbar med texten, har de tyckt. Resultatet blir, och ska bli, detsamma.
Men när jag frågade Markus om det fanns några skillnader på de två redaktörerna, menade han att de faktiskt är rätt olika. Till exempel ville Mattias stryka nästan allt som handlade om tro och religion i de två första böckerna, eftersom han tyckte att det var ovidkommande för berättelsen. Medan Tobias inte bara släppt fram det perspektivet utan också uppmuntrade Markus att utforska det.
Och när jag på releasen för En plats på jorden träffade Mattias, och han för första gången hade läst en Torgebybok först i färdigt skick, noterade han att den var skriven på ett annat sätt än om han hade hållit i rödpennan. Till exempel, sa han, märkte han att Tobias hade tillåtit en jämnare fördelning av meningslängd. »Jag tänkte snarare att okej, nu vet läsaren att det är så här Markus skriver – med korta meningar. Och när det uttrycket väl satt sig kan sådär var sjätte mening få bli längre.«
Tyckte Mattias, alltså. Och det är ju intressant att trots att man tycker så lika, och har satt i system att arbeta metodiskt och enligt uttalade regler och ideal, är varje redaktör ändå sitt eget filter, med preferenser och intressen som sätter avtryck i texterna.
Som författare lär man sig av att läsa andras färdiga böcker, men att arbeta med en bok som är in the making är också ett oslagbart sätt att bli bättre på text. Kanske ett bra nyårslöfte, för dig som ännu inte har avgett något, är att byta manus med en skrivande vän?
Veckans …
… rivstart
Efter ett års föräldraledighet ramlar jag rakt in i lämningen av 2024 års första Skrivanummer – in i den där hysteriska, roliga, arbetsintensiva och utmattande veckan när ett nummer ska knytas ihop och skickas iväg. Lite bakvänt men lika bra att kastas rakt in i skiten så att hjärnan kvicknar till som av ett vinterbad (eller en liten, liten elchock).
Har nu korrekturläst en slående nyttig och välskriven guide om gestaltning av Christoffer Carlsson, ett porträtt på förläggaren Maria Såthe (varför dröjde det över ett decennium innan vi porträtterade en förläggare?), min egen intervju med Anders Sparring om hur han skapade sin succéberättelse om familjen Knyckertz, samt ett reportage om hur man som nybakad film- och TV-manusförfattare gör för att tränga igenom nålsögat.
Tidningen landar hos alla prenumeranter om ett par veckor!
… bokslut
För ett år sedan skrev jag i ett fredagsbrev att jag under min föräldraledighet skulle försöka välja böcker på ett annat sätt: »Först planerade jag att fortsätta hålla koll på bokbranschen och den aktuella utgivningen. Men nu tänker jag att min föräldraledighet ska bli läsfrihetens tid. Jag ska välja böcker som jag gjorde förr. Utan att ha en intervju bokad med författaren efteråt, utan att läsa för att veta vilka böcker folk pratar om, och varför.«
Blev det så? Säg så här: jag har överhuvudtaget ingen koll på vilka böcker folk pratar om, eller varför. Så till hälften får löftet anses uppfyllt. Men jag har också knappt läst någonting alls – om man inte räknar in pekböcker, legoinstruktioner och läsläxor. Kanske tio romaner på ett år. Vilket känns fullkomligt rimligt och helt okej.
… grepp
Ironi driven till sin spets är ett stilistiskt grepp som inte alltid faller väl ut, men här – i en text om hur vräkta barnfamiljer kan inhysas i tomma lador – tycker jag att sociologen och debattören Roland Paulsen använder greppet med skärpa och finess.
… läsning
Bedragaren av Zadie Smith. Vad befriande det är att läsa om en värld långt bort från samtida medelklass! I denna bladvändare, som utspelar sig i 1800-talets Storbritannien, är kapitlen korta och informationen uthälld i exakt rätt proportioner för att skapa spänning. Framförallt tycker jag om Smiths omisskännliga förmåga att teckna trovärdiga och tydliga karaktärer med få men exakta penseldrag.
… fika
Kom till skrivbordet i onsdags morse och där hade Tobias lagt en Steinbrenner & Nyberg-påse innehållande inte bara en smörbulle (som han brukar välja) utan en helbutterkaka åt mig att börja dagen med. Uppskattad vikt på den: 1,2 kilo.
… spaning
Jag har som sagt läst en ansenlig mängd pekböcker; man kan nästan säga att jag gjort en kvalitativ studie av ett brett urval hårda fyrkantiga tuggvänliga böcker. Och jag märker att det finns en påtaglig klasskillnad; vissa pekböcker är så enfaldiga att man vill gråta medan andra roar inte bara bebisar utan också vuxna. Tänk att vissa författare kan berätta så bildrikt och medryckande med så få ord!
Jag inser att vi faktiskt aldrig skrivit om just pekböcker. Någon av er därute som skulle uppskatta en guide?
