På sisådär 15 år har större delen av vårt läsande migrerat från papper till skärm. Samtidigt har det skett en stor förflyttning från läsning med ögon till läsning med öron.
Med de förändringarna har det också kommit en rad böcker som skildrar pappersbokens och läsningens historia, och som ibland också spekulerar i vad det här radikala skiftet kan tänkas medföra. Några läsvärda exempel: Joel Halldorfs Bokens folk, Irene Vallejos Papyrus och Kristoffer Leandoers färska Det är läsaren som skriver boken.
NÄR VI BÖRJAR läsa annorlunda, börjar vi snart också skriva annorlunda (nästan alltid har förändringarna skett i den ordningen). I Skriva har vi återkommit till ämnet flera gånger. Ljudboken premierar till exempel enklare berättelser men har samtidigt mognat till en egen »genre« där läsarnas favoritförfattare ofta är helt andra än i papper. Den digitala logiken pressar också genreförfattarna att skriva snabbare, samtidigt som fackboksförfattare funderar på nya format och berättartekniker eftersom allt färre ägnar sig åt koncentrerad djupläsning på papper.
TIDIGARE I HÖST utkom Thomas Götselius Författarens hand, om handskriftens historia (utförligt recenserad i Svenska Dagbladet). Men jag saknar fortfarande (mejla mig om jag har missat något) en bred och bra genomgång av hur dynamiken mellan läsande, skrivande och ny teknik sett ut genom historien. Charles Dickens och andra författares förnyelse av romankonsten på 1800-talet – med tydliga cliffhangers och andra hantverksknep – anses till exempel vara en följd av att böckerna ofta först publicerades som följetonger i de dagstidningar och magasin som då hade blivit massmarknadsprodukter. Och som medelålders journalist minns jag 1990-talets debatt om »snuttifiering« och om att »möta konkurrensen från MTV«.
VAD KOMMER ATT hända framöver? Jag tror framför allt att författargeniet som skapar unika storverk helt på egen hand kommer att bli en allt ovanligare figur.
Vi ser det redan när nya författarpar bildas på löpande band, när en författare tar över en annan författares redan etablerade universum, när man i writers’ rooms numera inte bara skriver TV-serier utan även bokserier och när samma berättelse anpassas för olika format.
Därtill har vi AI, som mer än gärna hjälper till längs hela skrivprocessen. Och en uppväxande generation som har vant sig vid kollaborativt skrivande.
DET ÄR INTE EN alltigenom lockande litterär framtid, det personliga avtrycket och den unika avsändaren kommer att gå förlorat på många håll. Men utvecklingen rymmer också möjligheter. Väl hanterat tänker och skriver flera hjärnor bättre än en. Det är därför det finns förläggare och redaktörer.
Veckans …
… nya stipendier att söka
Vi har uppdaterat och utvidgat Skrivas stipendieguide för författare! Nu är det bland annat lättare att hitta pengapåsar som bara är tillgängliga i din hemkommun. Vi har också adderat flera stipendier som vänder sig till yngre skribenter.
… roliga läsning
Det nya numrets porträtt på Maria Maunsbach har blivit läst av många. Ett av skrivtipsen hon ger är: »Om man inte skäms och plågas över det man skriver så är det förmodligen för fegt.«
Rådet fick mig att tänka på guiden om att skriva roligt som Maria Maunsbach författade för sex år sedan. Texten börjar med en självupplevd scen som är så skamfylld och samtidigt dråplig att jag fortfarande minns den.
Resten av guiden är också bra, kan jag lova nu när jag har läst den på nytt.
… prisutdelning 1
Svenska Deckarakademin delar ut sina årliga priser för kriminalromaner på söndag. Jag noterar att flera av de nominerade – Ulf Kvensler, Rolf Börjlind, Daniel Alfredson – har ägnat större delen av sina arbetsliv åt att skriva TV- och filmmanus till några av de senaste decenniernas största succéer, innan de på senare år har gett sig på kriminalromaner.
Kvensler har skrivit en guide om hur man kan använda just TV-seriens dramaturgi för att skapa vass spänning i bokform.
Och Daniel Alfredson har berättat för Skriva om varför romanformen ger honom en större konstnärlig frihet – och dessutom större chanser att komma i mål.
… prisutdelning 2
… var naturligtvis måndagens Augustgala. Skrev härom Fredagsbrevet om hur mycket jag tycker om Liken vi begravde, så jag blev glad när Lina Wolff blev den utvalda. Och kände också att hon fick lön för mödan – hon har levt med boken sedan 2017 men haft svårt att få rätsida på berättelsen.
När jag nyligen lyssnade på Wolff på Göteborgs Litteraturfestival sa hon att ett av de förlösande ögonblicken var när hon bytte berättarperspektiv från berättelsens ena dotter till den andra: »Peggy var för analytisk och smart. Och historien kunde inte berättas av någon som tänkte för mycket på rätt och fel. Jag behövde en mer naiv berättare, och det var Jolly. Genom henne kunde jag fånga den där småortens berättarglädje som jag har växt upp med, med ordspråk och drastiska vändningar och detaljerade kunskaper om det man har närmast omkring sig.«
I det här reportaget förklarar Lina Wolff hur även Netflix-serien Ripley gav hennes bok en värdefull knuff på vägen mot Augustpriset.
