Ett par mejlare har påmint mig om att jag i Fredagsbrevet på lillejulafton lovade att återkomma med omdömen om min planerade jullektyr. Och nej, jag har inte fuskat med läsningen. Således:
ROMAN: Mikael Yvesands Häng city. En rekommendation som gick från mun till mun under 2022, och för ovanlighetens skull mest från man till man. Boken handlar om ett oändligt sommarlov på gränsen mellan barndom och ungdom, beskrivet genom ett slags hybrid av pojkens presens och vuxenperspektivets preteritum. Både tonen och berättelsen är säregna – och samtidigt omedelbart igenkännbara för alla oss som varit pojkar med massor av energi, kreativitet och sammanhållning, men utan kompass och vuxenkontroll. (För vidare utforskande av detta universum, se Ruben Östlunds tidiga filmer. Eller i vuxna pojkar-version: En runda till, med en fantastisk Mads Mikkelsen.)
Johanna – alltid med näsa för det nya intressanta – Skrivaintervjuade Mikael Yvesand redan före bokens utgivning. Han sa bland annat: »Jag hatar handling, höll jag på att säga, men snarare: Jag fattar aldrig handling.« Vilket är min enda invändning mot boken. Liksom killarna saknar riktning för sin energi, saknar jag ibland en riktning i boken. I övrigt: en stark och udda debut, som också gör mig nyfiken på vad Yvesand ska skriva härnäst.
POESI: Göran Sonnevis För vem talar jag framtidens språk. Unisont hyllad, av exempelvis Åsa Beckman i Dagens Nyheter. Jag gillar ju utblickar från den ålderdom de flesta av oss ännu inte har erfarenheter av, så läsningen av 83-årige Sonnevis senaste bok kändes given. Men nja, jag tycker inte att vare sig språk eller tankar lyfter i de dagboksliknande pandeminoteringarna. Mycket är reflektioner över medierapporteringen, men sådant gjorde Sonnevi bättre redan i den berömda dikten Om kriget i Vietnam, publicerad för 58 år sedan. Andra delar består av ordknappare dikter, några skrivna i nutid, andra för decennier sedan. Där hittar jag sidor och enskilda rader som jag verkligen gillar.
Vilket är en av poesins fördelar jämfört med romankonsten: läsaren kan få med sig en hel del även om bara 25 av 250 sidor får fäste.
FACKLITTERATUR: Lars Melins Litterära laborationer. Svårhittad bok om skrivande från 2002. Undertiteln Tjugo experiment med text säger vad det handlar om. Svenskdocenten Melin vänder och vrider på textsnuttar; han byter berättarperspektiv, testar »dur eller moll« och prövar åtta olika sätt att hantera tid och tempo i en berättelse.
Inte en bok för sträckläsning eller snabba hantverksknep. Däremot tydliggör den vägval som författare ställs inför och visar hur olika »reglage« kan skruvas upp eller ner (ibland genom lite väl hurtfriska exempel). En bok som kan få dig att skriva på ett mer medvetet sätt.
Veckans …
… författarfilm
Du har 11 dagar på dig att se Mellan raderna med Juliette Binoche på SVT Play. Jag såg den på bio i Helsingfors för fyra år sedan och minns en klassiskt fransk pratglad, trivselintellektuell film med väldigt mycket författar- och förläggarliv, inklusive en författare som inte förstår att hans nya manus ratas av hans konfliktundvikande förläggare under bjudlunchen. (En scen som får mig att tänka på det reportage om »kanske-förläggare« du kan läsa i Skriva-numret som kommer ut i månadsskiftet.)
Bonus: både Lars Norén och Ingmar Bergman fladdrar förbi i filmdialogen.
… otittade
Brittiska serien Dödligt kapitel tar också avstamp i relationen författare-förläggare. Har svårt för TV-deckare i allmänhet, och brittiska i synnerhet, så jag har inte sett den. Men hört flera rekommendationer.
… statsminister
Jan-Erik Larsson läste mitt förra fredagsbrev, »Gräv där du bor«, och meddelade att han placerat sin senaste roman Miss Algots i uppväxtstaden Borås, och att boken precis som Kulturnytts statistik indikerar, lånats ut mest av bibliotek i trakten. Jan-Erik skickade också ett exemplar till Ingvar Carlsson, som är uppvuxen i staden och figurerar som 19-årig SSU-ordförande i Miss Algots. En tid senare kom svar från förre statsministern: »Tack för vänligheten att skicka mig din bok. Det är väldigt mycket som jag som gammal boråsare känner igen. Miljöerna är fint skildrade. Välkända Borås-profiler varvas med dina egna individer på ett bra sätt. Jag gissar att du inte kände till att jag arbetade på Algots andra halvåret 1950. Det var onekligen något mycket speciellt med det företaget. Tack än en gång och God jul, Ingvar C«
Mäktig läsarreaktion!
… övertygelse
Blev uppringd häromdagen av student som skulle skriva på temat »Kan man lära sig att bli författare?« Det är nog den vanligaste frågan vi på Skriva får av studenter och journalister. Många ser en konflikt mellan »hantverket« och »konsten«.
Jag brukar säga att det inte går att skriva en bra bok helt efter recept, men att goda hantverkskunskaper hjälper författaren att komma så nära sin vision som möjligt. Jag tänker då ibland på Zlatan Ibrahimovic, som tränat, tragglat och nött tekniska moment mer än de flesta vill tro. Ett av resultaten är att han inte som andra behöver slösa uppmärksamhet och hjärnkapacitet på att ta emot en 40-meterspassning på bästa sätt. Det sker automatiskt, vilket gör att han kan ägna sig åt annat.
Så här sa han till Offside, på den tiden jag var redaktör där: »Medan jag spelar kan jag se något som inte någon annan ser och den bilden är fortfarande kvar i huvudet fem sekunder senare. Det är bilder på vad som kommer att hända på planen och hur jag ska göra då.«
De noggrant inlärda hantverkskunskaperna gav alltså Zlatan utrymme att vara kreativare än sin omgivning; att se det ingen annan ser eller hitta på det som ingen annan kan föreställa sig.
Vilket väl är precis vad en författare också vill göra.
… framtidsplan
Nordegren & Epstein är inne på sina allra sista avsnitt i P1 och när de i tisdags funderade över vad de ska göra framöver låg »skriva bok« högt upp. Epstein, som gav ut två romaner för 30 år sedan, kände sig lite rostig och därför intervjuades Augustprisade Ellen Strömberg, som håller skrivutbildningar för såväl vuxna som skolbarn. Strömberg och Nordegren tänkte liksom jag i idrottstermer, och menade att skrivande kräver »uppvärmning« och »stretchning« (inslaget börjar 28,40 in i programmet).
… läsning
Nej, jag kommer i fortsättningen inte att skriva »sen på bollen«, som den vanliga ursäkten lyder. Skrivas uppgift är inte att recensera den senaste veckans utgivning. Har alltså läst Sara Gordans Natten nästan ett år efter »alla« andra. Stark. Läsaren kapslas in i ett enda plågsamt utdraget nu, utan nödutgång. Mer om hur Gordan lyckas med det i kommande Skriva.
