De senaste veckorna har jag slitit med en lång text om Dalsland. Den handlar både om min relation till landskapet och om hur litteratur bäst frodas i glesbygden. Materialet har legat och puttrat och känts »typ färdigt« i säkert ett halvår och kanske blev texten just därför ett litet helvete att skriva när det väl var dags. Jag kunde varken hitta formen eller tonen, och därtill var det knivigt att avgöra vad som bara var intressant för mig, och vad som skulle intressera er.
I elfte timmen ryckte redaktör Regnell in och gjorde som han brukar – kom med förslag på strykningar och omstuvningar som gjorde att allt klarnade.
Själva texten kommer ni att kunna läsa i det nummer vi just skickat till tryck – ni får det i slutet av månaden. Reportaget har hur som helst inneburit att vi pratat en hel del landsbygd, rötter, skrivande och arv här på redaktionen. Och en sak jag kom att berätta för Tobias var att min pappa – urdalslänning – hade en förkärlek för fräckisar. Är det en utdöende form av vits? Jag hör aldrig någon dra en fräckis längre.
Pappa var bra på fräckisar, han visste att lägga dem på rätt nivå och hålla sig på rätt sida gränsen. Ofta drog han fräckisarna för främlingar, kanske en servitör på en lunchrestaurang eller någon tant i kön på Ica, och definitivt drog han dem om någon av oss syskon skulle presentera en ny partner för första gången. Deras första reaktion var alltid skräck, inför den avgrundslöst pinsamma stämning som säkert snart skulle uppstå. De svalde. Log ansträngt. Stod pliktskyldigt kvar. Men pappa var en amatörkomiker av rang; han lät sig inte skrämmas och började inte mumla eller tveka, utan fortsatte lugnt att arbeta sig fram till fräckisens poäng.
Den satt alltid där den skulle. Skräck förbyttes till skratt, isen var bruten.
»Berätta någon av hans fräckisar då«, tyckte Tobias.
Jag vägrade. Visste att det skulle vara ett misstag.
Han insisterade: »Dra en bara!«
Jag valde ett av pappas säkraste kort. Berättade den, så ordagrant jag kunde. Vid slutklämmen log Tobias lite ansträngt, pliktskyldigt.
Lite senare på dagen kröp det fram.
»Den var … jag vet inte. Inte jättekul?«
»Jag sa ju det!«, sa jag, arg att han hade tvingat mig. »Men det är inte skämtet det är fel på, det är mig. Allt handlar om tajmingen.«
Och så är det. Det vet jag, för i vårt kommande nummer har Augustin Erba skrivit en lång guide till att skriva roliga romaner, och hans sjunde råd heter just »Tänk på tajmingen«. Erba slår fast att du ska veta precis var i meningen, exakt vid vilket ord, som läsarna ska skratta. Annars är du inte färdig.
Numret når som sagt butiker och prenumeranter i slutet av november men redan nu kan du förhandsläsa Augustin Erbas guide på vår webb. Där konstaterar han också att den bästa humorn ligger på gränsen, vilket betyder att du antagligen kommer att hamna på fel sida om linjen någon gång.
Veckans …
… bokpost
Alla vårkataloger som nu börjar trilla in. Jag ser fram emot Johanna Frid som följer upp Nora eller Brinn Oslo brinn (jag älskade den) med Haralds mamma i maj – en roman som verkar rota i de där skeva och svåra relationerna på precis samma outhärdliga sätt som i Oslo-boken. Och så är jag nyfiken på Andrev Waldens romandebut Jävla karlar, Sara Lövestams grammatiksaga Allomorferna och Malin Stehns svåra andra bok Lycka till, vars ångestfyllda tillblivelseprocess Stehn berättade så öppet om på Skriva Crime i oktober.
… uppsteppning
Vi märker att ni gillar att få tips, råd, utdrag ur artiklar och förhandsglimtar från kommande nummer på Instagram, så nu ökar vi tempot och ser till att hålla er ännu mer uppdaterade. Följ oss på @tidningenskriva så missar ni ingenting.
… tidningsmakeri
För några veckor sedan gjorde vi en mer genomgripande utvärdering av papperstidningen, och under 2023 kommer ni att märka av de förändringar vi enades om. Fler guider i olika längder, vässade korta grejer, temasatsningar och fler nedslag i smalare genrer är något av det vi just nu diskuterar. Hör gärna av er och berätta vad ni gillar eller saknar, och varför!
… intervju
Dagens Nyheters text om serietecknaren Sara Granér, som lämnat seriehuvudstaden Malmö och flyttat till Göteborg. (I nästa nummer porträtterar vi för övrigt en annan av landets mest profilerade serietecknare: Nina Hemmingson.)
… sågning
Hade sparat nobelpristagaren Bob Dylans Låtskrivarkonsten på mitt skrivbord, men vår AD Ola nöp åt sig den i ett obevakat ögonblick. Läste sedan den här mustiga sågningen i Aftonbladet och kände att jag nog inte gick miste om något.
Favoritstycke: »I Låtskrivarkonsten är ingenting tanke, enkom gestaltning. Musiken reduceras till en nostalgitripp för världens missförstådda killar. Varannan artist tycks vara en otrogen seriemördare eller nån läbbig knullis.«
