De senaste veckorna har jag slitit med en lång text om Dalsland. Den handlar både om min relation till landskapet och om hur litteratur bäst frodas i glesbygden. Materialet har legat och puttrat och känts »typ färdigt« i säkert ett halvår och kanske blev texten just därför ett litet helvete att skriva när det väl var dags. Jag kunde varken hitta formen eller tonen, och därtill var det knivigt att avgöra vad som bara var intressant för mig, och vad som skulle intressera er.
I elfte timmen ryckte redaktör Regnell in och gjorde som han brukar – kom med förslag på strykningar och omstuvningar som gjorde att allt klarnade.
Själva texten kommer ni att kunna läsa i det nummer vi just skickat till tryck – ni får det i slutet av månaden. Reportaget har hur som helst inneburit att vi pratat en hel del landsbygd, rötter, skrivande och arv här på redaktionen. Och en sak jag kom att berätta för Tobias var att min pappa – urdalslänning – hade en förkärlek för fräckisar. Är det en utdöende form av vits? Jag hör aldrig någon dra en fräckis längre.
Tack för att du läser Skriva
Skapa ett gratiskonto eller Logga in för att fortsätta läsa.
Sugen på en prenumeration? Teckna här!
Trevlig helg!
Johanna Wiman
