Johanna Wiman: »Jag behärskar egentligen bara konsten att hålla käften när det gäller«

»Måleri handlar inte bara om att måla«, säger min bror. »Det handlar lika mycket om att titta.«

Han är konstnär, och emellanåt hamnar vi i diskussioner om likheter och skillnader mellan måleri och skrivande. Att du blir en skicklig målare genom att betrakta – verkligheten, eller andras verk – är väl mer eller mindre en direktöversättning av det faktum att du blir en skicklig författare genom att läsa.

Som skrivande journalist finns en ytterligare dimension: du behöver vara skicklig på att lyssna. Tobias brukar säga, när han läser mina texter, att »du är så bra på att få folk att prata« – men jag behärskar egentligen bara konsten att hålla käften när det gäller.

Åtminstone när jag intervjuar.

 

Är det något jag saknar nu under min föräldraledighet är det att lyssna på främmande människors berättelser. Alltså går jag runt som en dammsugare och letar efter folk att »intervjua«.

I veckan bjöd jag in min grannes 85-åriga mamma på kaffe. Gunvor bor i en liten by i Lappland, 120 mil från Göteborg, och tillbringar just nu ett par försommarveckor på västkusten. Hon blev upplivad av min inbjudan, krånglade in sin rullator mellan kickbikes och 24-tumscyklar och satt snart i mitt kök. Jag bryggde kaffe. Ställde fram blåbärsmuffins. Utbytte lite artighetsfraser.

Och sedan höll jag tyst.

Det funkade. Gunvor gröpte bort portionssnusen ur munnen, lade handflatorna på mitt köksbord och började berätta. Om hur hon förr »alltid varit så hurtig, sprungit på fjället och i skogen«, och hur svårt det varit för henne att förlika sig med en rullator. »Det är en sorts nedmontering, det går inte att komma ifrån.«

Sedan berättade hon om sina åtta barn. Om hur hon läst för dem, högt, även när de hade lärt sig läsa själva. Hela Narniaserien, bland annat. Att hon tänkt mycket på hur viktigt det kändes att läsa. Och hon berättade hur sorgligt det känns att ha haft hund hela livet men inte kunna ha hund längre, nu när benen strejkar. Om att inte kunna gå i skogen, men att hon fått en gavellägenhet så nära träden det bara går.

»Kan inte jag komma till skogen, får skogen komma till mig.«

 

Hon berättade om den unga bibliotekarien i hennes hemby.

Om Västerbottens författare.

Om badtemperaturer och norrländska boklådor.

Om den sociala kontrollen i glesbygden.

Om att när man är helnykterist får man snusa, för någon last behöver man ha.

 

Hon berättade om det svåra, men viktiga, i att ta emot hjälp när man behöver det.

»Stolt, det är ett farligt ord, det. Det har ställt till med mycket skit.«

Sa Gunvor och tackade för kaffet, för nu skulle hon hem och läsa.

»Bara jag har benen och ögonen, så har jag alltid sagt. Nu har jag åtminstone ögonen. Så läsa kan jag.«

 

Jag tänkte: samma sak för mig, fast benen skiter jag i. Bara jag har fingrarna och ögonen. Så att jag kan läsa och skriva.

Ja, och så öronen då.

 

Veckans …

… digitala deal

Sugen på att läsa det helt färska numret av Skriva? Just nu kan du testa Skriva digitalt – för noll kronor första månaden.

Du kan läsa tidningen på nätet eller i Skrivaappen direkt efter att du sajnat upp!

Du kan också delta i tävlingar, dra nytta av Skrivas hela artikelarkiv, använda vårt verktyg Romanhjälpen och mycket mer.

Du får helt enkelt allt som Skrivavärlden bjuder – utom papperstidningen.

… politik

Det verkar bli kulturkanon! Trots att en betydande del av kulturskaparnas intresseorganisationer samstämmigt och med all tydlighet avrått. Kulturminister Parisa Liljestrand är, efter ett öppet seminarium i riksdagen där denna kanon diskuterats, ännu mer övertygad om att en sådan behövs och kan fungera som en enande kraft.

Jag begriper inte. Hur då? Vad kan en kulturkanon säga som svenska folket inte redan vet (och är hyggligt överens om)? En kulturkanon enar inte, den breddar och vidgar inte, snarare kan den ha en begränsande funktion, och dessutom är det att ödsla pengar som hade kunnat läggas på betydligt vettigare saker.

Allt detta tror jag att Parisa Liljestrand vet mycket väl. Det handlar om signalpolitik.

… kritik

Läste med behållning Kristina Lindquists inlägg i kritikdebatten. Jag betvivlar inte att dagstidningarnas litteraturkritik minskat i betydelse samtidigt som bookstagrammers och andra boktipsare numera är lika viktiga för många författare, men det betyder inte att man inte bör ha invändningar mot de sistnämndas ibland köpta beteende. Framförallt bör man veta skillnaden, och vad den innebär. Minns ni att jag skrev om en pressperson på ett av Sveriges största förlag som mejlade mig om en debutant och påstod att debutanten hade fått »flera fina recensioner«? När jag bad om länkar svarade hon generat att det nog inte skrivits några riktiga recensioner; det handlade snarare om »positiva omdömen på Instagram«.

… Skrivasnack

Den här veckan finslipar vi programmet till det skrivspår som Skriva för första gången håller i på Bokdagar i Dalsland i juli. Det blir också första året som Bokdagar har en scen med renodlat fokus på skrivande. Ni kommer att få lyssna på Elisabeth Åsbrink, Patrik Lundberg och spänningsduon Mohlin & Nyström. Samt på Tobias och mig. Mer information kommer!

… bilderbok

Fler än jag som minns PC Jersilds fantastiska barnbok Röda hund? Syskonen Alice och Nisse får röda hund, blir liggande ensamma hemma och söker sig i tristessen till föräldrarnas bokhylla där de börjar läsa om planetens historia och evolutionen. En underbart fantasifull och urspårad bilderbok som vi läste hemma häromdagen. Sedan dess har vi – vuxna och barn – roat oss med att, liksom Alice och Nisse, rita korsningar mellan olika djur och maskiner. Alice och Nisse målar till exempel en »tvättbjörn«, med en tvättmaskin som mamma och en björn som pappa, och en skälg, en korsning mellan en sköldpadda och en älg.

… tillägg

När jag tänker efter bör inte bara journalister utan också författare behärska konsten att lyssna – när man gör research. Att som författare våga lyfta luren och fråga människor saker kan vara oerhört värdefullt. Det har bland annat Tove Alsterdal och Ulrika Ewerman vittnat om i Skriva.

Trevlig helg!
Johanna Wiman

Publicerad 2 juni 2023.
Johanna Wiman, Tidningen Skriva
Annons