»Måleri handlar inte bara om att måla«, säger min bror. »Det handlar lika mycket om att titta.«
Han är konstnär, och emellanåt hamnar vi i diskussioner om likheter och skillnader mellan måleri och skrivande. Att du blir en skicklig målare genom att betrakta – verkligheten, eller andras verk – är väl mer eller mindre en direktöversättning av det faktum att du blir en skicklig författare genom att läsa.
Som skrivande journalist finns en ytterligare dimension: du behöver vara skicklig på att lyssna. Tobias brukar säga, när han läser mina texter, att »du är så bra på att få folk att prata« – men jag behärskar egentligen bara konsten att hålla käften när det gäller.
Åtminstone när jag intervjuar.
Är det något jag saknar nu under min föräldraledighet är det att lyssna på främmande människors berättelser. Alltså går jag runt som en dammsugare och letar efter folk att »intervjua«.
I veckan bjöd jag in min grannes 85-åriga mamma på kaffe. Gunvor bor i en liten by i Lappland, 120 mil från Göteborg, och tillbringar just nu ett par försommarveckor på västkusten. Hon blev upplivad av min inbjudan, krånglade in sin rullator mellan kickbikes och 24-tumscyklar och satt snart i mitt kök. Jag bryggde kaffe. Ställde fram blåbärsmuffins. Utbytte lite artighetsfraser.
Och sedan höll jag tyst.
Det funkade. Gunvor gröpte bort portionssnusen ur munnen, lade handflatorna på mitt köksbord och började berätta. Om hur hon förr »alltid varit så hurtig, sprungit på fjället och i skogen«, och hur svårt det varit för henne att förlika sig med en rullator. »Det är en sorts nedmontering, det går inte att komma ifrån.«
Sedan berättade hon om sina åtta barn. Om hur hon läst för dem, högt, även när de hade lärt sig läsa själva. Hela Narniaserien, bland annat. Att hon tänkt mycket på hur viktigt det kändes att läsa. Och hon berättade hur sorgligt det känns att ha haft hund hela livet men inte kunna ha hund längre, nu när benen strejkar. Om att inte kunna gå i skogen, men att hon fått en gavellägenhet så nära träden det bara går.
»Kan inte jag komma till skogen, får skogen komma till mig.«
Hon berättade om den unga bibliotekarien i hennes hemby.
Om Västerbottens författare.
Om badtemperaturer och norrländska boklådor.
Om den sociala kontrollen i glesbygden.
Om att när man är helnykterist får man snusa, för någon last behöver man ha.
Hon berättade om det svåra, men viktiga, i att ta emot hjälp när man behöver det.
»Stolt, det är ett farligt ord, det. Det har ställt till med mycket skit.«
Sa Gunvor och tackade för kaffet, för nu skulle hon hem och läsa.
»Bara jag har benen och ögonen, så har jag alltid sagt. Nu har jag åtminstone ögonen. Så läsa kan jag.«
Jag tänkte: samma sak för mig, fast benen skiter jag i. Bara jag har fingrarna och ögonen. Så att jag kan läsa och skriva.
Ja, och så öronen då.
Veckans …
Du kan också delta i tävlingar, dra nytta av Skrivas hela artikelarkiv, använda vårt verktyg Romanhjälpen och mycket mer.
Du får helt enkelt allt som Skrivavärlden bjuder – utom papperstidningen.
… politik
… kritik
… Skrivasnack
… bilderbok