Jag är en känslosam jävel. Ibland tar det sig uttryck i form av en nästan patologisk empati, vilket blev tydligt när jag för några veckor sedan skulle ta mig an den mest invasiva av arter. Mördarsnigeln.
Låt mig vara tydlig: jag tycker inte om dem. De äger inget av den elegans och lågmälda värdighet som andra sniglar innehar. Framförallt förstör mördarsniglar, de tar ingen hänsyn, kan inte bete sig. Och i trädgården på landet kryllar det av dem. Så jag utrustade mig med plastpåse och sax. Stövlade ut till planteringarna med höstaster och ölandstok där jag vet att de brukar hålla till, och fick snart syn på en tunn liten stackare som jag försiktigt kilade in mellan saxens blad.
Sedan tog det stopp. Jag stod där i kvällssolen, varmt milt augustiljus, och tänkte »snälla Johanna, det här klarar du, klipp till nu bara«. Men det gick inte. Istället kom tårarna.
Tack för att du läser Skriva
Skapa ett gratiskonto eller Logga in för att fortsätta läsa.
Sugen på en prenumeration? Teckna här!
Trevlig helg!
Johanna Wiman
