Jag är en känslosam jävel. Ibland tar det sig uttryck i form av en nästan patologisk empati, vilket blev tydligt när jag för några veckor sedan skulle ta mig an den mest invasiva av arter. Mördarsnigeln.
Låt mig vara tydlig: jag tycker inte om dem. De äger inget av den elegans och lågmälda värdighet som andra sniglar innehar. Framförallt förstör mördarsniglar, de tar ingen hänsyn, kan inte bete sig. Och i trädgården på landet kryllar det av dem. Så jag utrustade mig med plastpåse och sax. Stövlade ut till planteringarna med höstaster och ölandstok där jag vet att de brukar hålla till, och fick snart syn på en tunn liten stackare som jag försiktigt kilade in mellan saxens blad.
Sedan tog det stopp. Jag stod där i kvällssolen, varmt milt augustiljus, och tänkte »snälla Johanna, det här klarar du, klipp till nu bara«. Men det gick inte. Istället kom tårarna.
Stod jag där och grät över en snigel? Ja, det verkade inte bättre.
Men när jag la ner henne i gräset (jag är ganska säker på att det var en hon) och hon räddhågset krullade ihop sig till en liten, brun boll, den mjuka ljusa magen längst in och ryggen i en rundad båge – då kändes det … bra. Jag har det inte i mig att klippa itu levande djur med en kökssax. Invasiva eller inte.
Dagen därpå plingade det till i mobilinkorgen. Det var ett långt mejl, vidarebefordrat av Tobias, en direkt reaktion på mitt förra nyhetsbrev där jag tydligen hade använt begreppet »öppna upp« när jag beskrev Patrik Lundbergs krönikor. Mannen som mejlat mig, en gammal akademiker och språkvårdare, hade känt sig absolut tvungen att förklara att detta begrepp är en anglicism och språklig styggelse.
Hans mejl var tre A4-sidor långt och fullt av utropstecken, referenser till andra journalister som gjort samma misstag som jag, diverse metaforer samt ett lackmustest:
»Man kan samla upp (från uppsamla), leta upp (uppleta), finna upp (uppfinna) etc. Vi har många exempel på denna verb+partikel-konstruktion i svenskan. Men dubbleringen ›öppna upp‹ går inte att lappkasta! Det går således inte att ›UPPÖPPNA‹! ›Öppna‹ och ›upp‹ har alltför nära ljud- och betydelsebärande släktskap med varandra. Därför fungerar inte äktenskap som ›uppöppna‹. Resultatet blir ett slags språklig inavel.«
Språkvårdaren skrev avslutningsvis, vilket fick mig att haja till, att »öppna upp« är »ett invasivt språkligt missfoster«: »Det som kännetecknar en invasiv växt, exempelvis, är att den tar över och dödar den ursprungliga, befintliga växtligheten. Så är det också med invasiva uttryck: de dödar den rika flora av varianter som språket redan erbjuder.«
Jag borde väl skämts över mitt »öppna upp« men istället började jag tänka på den spanska skogssnigeln. Den vet ju inte att den är invasiv och har inte för avsikt att ta över eller förstöra. Den är väl bara … hungrig? Och som den överempatiska människa jag är, började jag tänka på hur det skulle kännas att öppna (inte öppna upp) kylskåpet en sen tisdagskväll för att göra sig en kvällsmacka, och från ingenstans skulle en jätte i gummistövlar dyka upp och klippa av en på mitten.
Jag ogillar anglicismer lika mycket som mördarsniglar. Men är det någonting jag tror att samhället lider akut brist på i dag, så är det ändå empati, och om jag ska välja ett råd att skicka med in i helgskrivandet är det inte »akta dig för anglicismer«.
Utan detta: Som författare är det viktigaste att kunna sätta sig in i hur någonting känns för någon annan.
Veckans …
… speeddejting för din text
På Bokmässan i Göteborg sitter den rutinerade redaktören Inger Lundin i Skrivas monter under ett antal timmar, redo för en speeddejt kring ditt bokprojekt. Som Skrivaläsare kan du boka en gratis träff. Tider och info här.
… respons i Skriva
Har du några frågor som du vill att Författarförbundets jurist ska reda ut?
Eller vill du få en novell eller romanbit (max 6 000 tecken) läst och responderad av skrivlärare och lektör Therése Granwald?
Mejla redaktion@tidningenskriva.se, så kanske just din fråga eller text behandlas i något av våra kommande nummer.
… lässug
Min vän Kerstin berättade om sin vän Kristin Nords nya roman Utanpåverket på Instagram: »När alla somnat läste jag. Om svarta sjöar med sank botten (blev t ex påmind om blodiglarna i Kåsjön, något det pratades mycket om även i Bergsjön under sent 80-tal) och ensamhet. Jag behövde det.«
Jag blev läslockad, googlade och hittade Martina Montelius recension av boken där hon inleder: »I Sverige råder stark konsensus om hur en roman ska skrivas. Drömmen om att bli författare delas av otaliga svenskar, vilket genererar gott om pengar till skrivarkurser. I tidningen Skriva kan vi lära oss hur man bygger en spännande intrig, var vändpunkterna ska placeras, hur man inleder sin roman på ett lockande sätt.
Så många har lärt sig hur man gör när man skriver att debutromanerna blir allt mer lika varandra till formen. Journalisten Kristin Nords debut Utanpåverket är ett exempel.«
Herregud, tänkte jag, vad har vi gjort oss skyldiga till? Först anklagades Biskops-Arnö för att skapa strömlinjeformade författarskap, nu gör Skriva tydligen samma sak. Jag råkar veta att Kristin Nord är en trogen läsare av Skriva – jag träffade henne på Café Skriva på Bokmässan för ett par år sedan – och till skillnad från Montelius tycker jag inte att det är något problem att Nord ska ha skrivit en dramaturgiskt vass roman. Jag må vara part i målet men är det inte tvärtom rätt grymt jobbat av Kristin Nord?
… fråga
En återkommande sak vi diskuterar på redaktionen är om vi ska göra en skrivpodd. Även detta pratade Tobias och jag om i onsdags och vi undrar nu: Önskar ni er en riktigt vass podd om skrivande? Och i så fall om vad, och med vilka? Mejla oss på redaktion@tidningenskriva.se och berätta!
… bokpost
En skokartong postad av en tjej i Landskrona, med de fyra sista delarna i en serie av Rick Riordan som min åttaårige son just nu läser. Hämtade ut på ICA Nära i förrgår. Så fint med den så kallade slukaråldern. Hoppas att den varar länge, men antar att det blir tuffare när TikTok knackar på?
Min arbetskamrat Mattias, på magasinet Filter, har berättat att bland vuxna människor som bygger Lego (han är en av dem) talar man om »the dark ages«, den tid som går mellan att man slutar bygga Lego som barn, och att man börjar igen som vuxen.
Vill tro att det är minst lika många läsande åttaåringar som hittar tillbaka till läsningen som till Legobyggandet.
… uppladdning
Avbryter föräldraledigheten för 12 timmars inspirerande tjänstgöring på SkrivaScenen under Bokmässan. Fått utställarkortet nu och ska plöja katalogen i helgen. Vid det här laget hittar ni till Skrivas scen och monter, hoppas jag – annars F01:56 (andra våningen). Vi ses väl där?
