Skrivande, brukar det konstateras, är svårt att försörja sig på. 2016 skrev Johanna i reportaget »Priset på en dröm« om hur författare behöver vara en sorts överlevnadskonstnärer. Förläggaren Karin Linge Nordh sade att man som skrivande människa kan behöva fundera över sin tillvaro: »Om man bor i en storstad som Stockholm är det svårare att klara sig som författare, för alla omkostnader är så mycket högre. Kanske kan man överväga att bo utanför storstadsregionerna och därmed leva betydligt billigare. Den där ekvationen handlar inte bara om vad man tjänar utan också om vilken livsstil man väljer.«
Jag tänkte på det där när jag korrekturläste vårt nu publicerade reportage om Clara »Underbara Clara« Lidström, där hon berättar hur hon som 22-åring tillsammans med sin man köpte en billig gård och flyttade från Umeå till Västerbottens landsbygd: »Jag längtade efter att bygga upp ett liv på landet, bilda familj, odla och skapa mig en frilanstillvaro. Ett liv med låga levnadsomkostnader så att jag skulle kunna jobba med det jag ville – även om det inte gav så mycket betalt.«
I dag har autodidakten Clara Lidström försörjt sig på sitt skrivande i snart 20 år. För att möjliggöra det har hon inte bara kapat kostnader utan också skickligt och konsekvent byggt upp och tagit hand om sin läsekrets – i en rad olika kanaler. Läs om hur hon tänker när hon skriver sina böcker, blogginlägg, poddmanus, tidningsartiklar och instagramtexter.
Veckans …
… bästa läsare
Vi älskar att höra av er Skriva-läsare. Mejlboxen fylls regelbundet med er kunskap, nyfikenhet och formuleringsglädje.
I går inkom till exempel ett mejl från Andreas Eriksson, redaktör och manusförfattare för Fantomen, som apropå vårt stora paket om att skapa serier och serieromaner vill fördjupa bilden:
»Läste med intresse er artikel om att skriva serier. Fokus var (förståeligt) på att skriva OCH teckna serier. Men det finns ju faktiskt här i Sverige flera ›författare‹ av serier, som skriver manus som tecknas av andra personer. Vissa är även tecknare, men många (mig själv inkluderad) drar inte ett streck själva.
Om man skriver enbart manus arbetar man oftast på serier som massproduceras och ägs av någon annan. Fantomen, 91:an, Bamse, flera Disneyserier, Min Häst, Hälge (som ni nämner i er artikel i och med att Olivia Skoglund skriver manus till Hälge). Med det sagt skriver man också oftast manus för ett arvode, medan exemplen i er artikel (Webtoons, Tapas mm) är för egenproducerade serier och inte garanterar att serieskaparen får något som står i proportion till arbetsinsatsen.
Vill man göra sin egen serie där man styr och ställer över allt så är det enklast att man både tecknar och skriver. Vill man tjäna pengar är det lättast att teckna ELLER skriva – så ser arbetsmarknaden ut i seriebranschen världen över.
Det finns också manusförfattare som anlitar tecknare till att teckna upp sina egna serier. Så man kan alltså göra något helt eget även om man inte kan teckna! Jörgen Karlsson som skapat serien Karl Kämpe är ett exempel på detta. Han finansierar sin utgivning via Kickstarter.
Givetvis är det vanligt att man kombinerar. Tar jobb för brödfödan på ett större förlag, medan man på fritiden jobbar på sin egen drömserie som man hoppas ska bli en succé.
Att skriva manus som ska tecknas av en helt annan person – ofta en tecknare som man inte ens vet vem det är på förhand, och som man inte kommer att ha kontakt med under arbetets gång – är en speciell typ av skrivande. Kanske också ämne för en artikel?«
… familjeord
I mitt förra Fredagsbrev skrev jag om nyord, teleskopord och andra »specialord«. Lennart Andersson hörde av sig med ett fint familjeord: »Min dotter, då i femårsåldern, döpte vår bils färdriktningsvisare [blinkers] till ›ticktock‹ (ljudhärmande). Hela familjen tog till sig detta. När dottern sedermera började övningsköra undrade läraren vad hon menade när hon använde ordet …«
… sisu-substitut
Monica Sperens skrev i samma ämne: »Dagens brev föll perfekt in i min fredag och gav rätt avvägd mängd inspiration för mig. Det här kan låta långsökt men Tobias text gav mig också TÅGA. Tåga tror jag betecknar någon sorts mod, ett mod som ger uthållighet och som bara står i ett varande – eller tåga som stadigt strävar, eller stävar, framåt.«
Vilket bra och lite bortglömt ord! Jag tänker på »sisu« men det är ju så relaterat till Finland och saknar, i mina öron, det element av mod och framåtrörelse som »tåga« har.
… Bonnierfråga
Prenumerant Hanneli mejlade mig ett antal frågor om hur Bonnierförlagen – Sveriges största förlagsgrupp – hanterar manusen som kommer in till det dryga dussinet »varumärken« som Bonnierförlagen rymmer. Jag skickade vidare Hannelis frågor och fick svar av Åsa Ernflo på Albert Bonniers:
Hanneli: Wahlström & Widstrand och Albert Bonniers förlag har gemensam manusuppladdning. Hur fördelar de manus mellan sig?
Åsa: I Albert Bonniers Förlag ingår imprintet Wahlström & Widstrand. De två förlagen har samma inbox för inskickade manus och vi har gemensamma manusmöten där förläggare och redaktörer från båda förlagen deltar. Vem som läser vilka av de inskickade manusen beror mest på respektive förläggare och redaktör.
Hanneli: Konkurrerar de två förlagen med varandra?
Åsa: Albert Bonniers Förlag och Wahlström & Widstrand består av en redaktion, men några förläggare arbetar uteslutande på det ena eller det andra förlaget. Det är sällan vi hamnar i en situation där både förläggare på AB och W&W vill ge ut samma manus, och de budar inte heller mot varandra.
Hanneli: Bokförlaget Forum, Bazar och Romanus & Selling har separata sidor där man kan ladda upp sitt manus. Är deras manushantering avskild från övriga förlag inom Bonnierförlagen?
Åsa: Ja, alla Bonnierförlags manushantering är skilda från varandra. Förutom de förlag som har flera imprints eller varumärken, som AB och W&W.
Hanneli: Kan förlagen inom Bonnierförlagen buda mot varandra?
Åsa: Ja.
… författaren som inte läser
Till sist: ett mejl från Peter Lindqvist om en annorlunda författarresa:
»Jag har aldrig varit någon stark läsare. Utöver vad man var tvungen att läsa i skolan har jag inte läst mer än tio böcker i mitt liv – och då utgör Harry Potter-böcker i mellanstadiet två och en halv av dem.
Men jag älskar att skriva.
I många år hade jag fantiserat om att ge ut en bok, men längre hade jag inte kommit. Det kändes som en omöjlig uppgift. Jante såg till att jag aldrig försökte.
En dag såg jag en bild på Facebook som sade att framgång beror på 5 procent talang och 95 procent disciplin. Även om jag ofta hörde att jag var »bra på att skriva« visste jag att jag inte besatt någon unik talang. Därför gav bilden mig hopp.
Tiden gick. I mina tankar pågick en daglig inspelning av Draknästet, där en del av min hjärna entusiastiskt pitchade en ny bokidé och en annan del förkastade den. Jag väntade på ett tillfälle då jag både skulle känna mig kreativ och ha tid att skriva. Vilket aldrig hände. Lärdomen som tog mig över hindret kom från Jan Guillou: ›Inspiration är för amatörer.‹
En morgon smög jag upp före Jante vaknat, tände ett Word-dokument och började skriva. De kommande morgnarna gick jag upp en timme tidigare och skrev före jobbet. På kvällarna skrev jag så fort flickvännen somnat på soffan. För att kombinera skrivande med heltidsjobb förstod jag att jag behövde avstå roliga saker – om det gick en Champions League-match på TV skrev jag ändå. Efter ett år var utkastet klart.
Att alla 30 förlag som jag sände manuset till skulle refusera var väntat, men till min förvåning fick jag positiv kritik, flera stora och små förlag hade sorterats bort manuset i sista omgången. Men ingen hade tid att ge konstruktiv kritik. Det var frustrerande för jag visste inte hur jag kunde förbättra det!
Jag betalade då en lektör på ett hybridförlag. Igen fick jag beröm, ingen användbar kritik, men däremot ett erbjudande om utgivning för 100 000 kronor. ›Nej tack‹ sade jag, och det kändes som om jag nått vägs ände.
Men så läste jag tidningen Skriva. Jag fastnade för avsnittet ›Lektören läser‹ där Johanna Mo tog sig an utdrag från manus och gick igenom dem med röda pennan. Jag köpte 20 Skriva-tidningar, rev ut varje Lektören läser, studerade dem och använde lärdomarna för att förbättra mitt manus. När jag var färdig mailade jag det stolt till Johanna, som erbjöd sig att ta med texten till nästa nummer.
Det var stort att läsa öppningsscenen från mitt manus i en riktig Skriva-tidning, även om jag blev nedslagen av alla röda streck. Mitt manus, som jag trodde var nästintill fulländat, blödde på varje rad. Men kritik var ju det jag saknat, och här fick jag det äntligen.
Av Johannas kritik lärde jag mig att stryka text. Det visade sig att jag hade en benägenhet att beskriva samma sak på två olika sätt, bara för att jag hade kommit på två fina formuleringar. Jag gick igenom varje mening i mitt manus och frågade mig själv – behövs verkligen den här? Efter ytterligare något år var jag färdig och hade förkortat manuset med 60 procent.
Med en känsla av att det var sista chansen skickade jag till förlag på nytt. Manuset blev antaget hos Kikkuli förlag, ett litet men erfaret förlag som nischat sig på meningsfull barn- och ungdomslitteratur. Lyckan var total – men manuset var inte färdigt för det. Nu tog deras redaktör sig an texten och jag jobbade om ytterligare några gånger. Filen skickades till ett tryckeri och jag tecknade ett omslag. I samma veva fick jag en barnboksidé och av bara farten hade jag givit ut Alla kissar och bajsar på pottan och Alla slutar med napp på Egmont förlag också.
En dag efter jobbet, nio år efter att jag började skriva det första utkastet, fick jag en låda hemlevererad. Jag skar upp tejpen med en kökskniv och lyfte upp mitt första exemplar av min debutroman P som i Patrik.
Jag bläddrade i den. Varje ord hade valts, och valts om, med omsorg. Timmarna av arbete hade staplats på varandra. Och resultatet höll jag i min hand. Jag hade klarat det!
Samma kväll satte jag mig vid datorn, tände upp ett Word-dokument, och började jobba med uppföljaren.«
Fortsätt att höra av er!
