Jomensåatt, då släpper vi loss en ny skrivtävling, med 10 000 kronor till vinnaren och scenframträdande för de fem främsta bidragsskrivarna.
Temat föranleds av ett 400-årsjubileum, och kan kanske också ses som en regionallitterär uppmaning. Ty Göteborg präglas inte av författare, bokförlag och medier. Sådana och sådant finns det långt mer av inte bara i Stockholm utan även i Malmö/Lund, även om Göteborg utsetts till en av Unescos litteraturstäder, och just vi på Skriva delar hus med flera förlag, tidskrifter och Litteraturhusets scen.
I Göteborg är den muntliga traditionen starkare och staden således ganska oskriven. Inte konstigt att det blev en sådan lokal rusning efter Lydia Sandgrens Samlade verk.
Nu hoppas vi att några hundra tävlingsbidrag också kan bidra till att göra rikets andra stad mer litterärt levande. Alla utsocknes välkomnas också, så klart.
Handfast inspiration? Ladda ner Skrivas novell-PDF! Gratis för prenumeranter.
Veckans …
… skrivtips
Jag håller helt med Ola Larsmo i hans fina text om »stuvbiten«, men hans levnadsråd är ett minst lika bra skrivråd. Livet går inte jämnt ut, och det gör heller inte en bra berättelse eller romankaraktär. Då reduceras berättelsen till ett urverk och personer till funktioner. Bra böcker innehåller några stuvbitar för läsaren att fundera vidare kring.
… kunskapsförakt
Mikaela Blomqvist recenserar som vanligt med välgörande tankehöjd när hon tar sig an Henrik Bromanders nya novellsamling. Men så plötsligt: »Henrik Bromander arbetar med research och är således alltid farligt nära klichén.«
Jag har argumenterat mot Blomqvist förut i ett liknande ämne, när hon avfärdade skrivarutbildningar. Men det här är ju helt bort i tok (och ändå framlyft som stort citat på pappersupplagans förstasida).
Jag kan inte läsa meningen på annat sätt än att research per definition skulle göra skönlitteratur mer klichéfylld. Men hur kan hantverkskunskap och en fördjupning eller förändring av de egna tankespåren göra en bok klyschigare?
Visst briljerar författare ibland med sin research på ett sätt som inte gynnar innehållet, eller lägger en för stor del av sin arbetstid på research för att slippa sätta igång med skrivandet. Men med Blomqvists argumentation skulle författarna fastna för gott i autofiktion och språkexperiment utan miljöer och bakgrund. Eller så menar hon att en bra författare redan vet allt som behövs, vilket också blir en helt utvecklingsfientlig hållning.
Jag vill läsa författare som, utifrån det egna jaget, försöker sätta sig in i andramänniskor, miljöer och tider.
Vilket normalt kräver research.
… födelsedagsbarn
Inte bara Göteborg firar jämnt. »Att jag har blivit så jäkla gammal, det känns lite originellt«, säger Jan Mårtenson, 90, i Dagens Nyheters grattisartikel. Jag påminner gärna om Henrik Ekblom Ysténs inspirerade reportage med Mårtenson, Pleijel, Mazzarella, Brunk Holmqvist, Nesser och Jersild som ställer frågan: Skriver man som bäst när man levt som mest?
… största stuvbit
Apropå PC Jersild, så berättar han i sin bok Skriv först. Fråga sen om en stuvbit som blev i största laget: »I Babels hus berättar jag om en gammal dam som förirrar sig in i en del av det stora sjukhuset som är under byggnad, där hon faller ihop och blir liggande. Jag vet inte hur många oroliga förfrågningar jag fått genom åren vad som hände med henne. Men jag glömde helt enkelt bort den gamla damen.«
… kulturupplevelse
12 songs+ med Göteborgsoperans danskompani, Ane Brun och full symfoniorkester. Danskompaniet trollar faktiskt fram dans av yppersta världsklass nästan varje gång, till exempel i Alexander Ekmans Hammer före jul. Så även i onsdags.
För den som skriver utgör dans också en härlig kontrast. Ett berättande som är ordlöst och helt i nuet, sällan bevarat för eftervärlden.
Eller »berättande« … när dansarna på frågestunder och de så kallade fysiska introduktionerna berättar om koreografernas arbetssätt, så skapas verken sällan utifrån berättande i traditionell mening utan genom att dansarna ges större eller mindre mängder »information« i form av ett tänkt rörelsespråk, eller känslor och relationer som ska förmedlas längs föreställningen. Därefter får dansarna mer eller mindre frihet att tolka informationen, och i sin tur »berätta« för publiken med sina kroppar. Och de få gånger som man inte förstår »berättelsen«, eller inte berörs så mycket, vare sig känslomässigt eller intellektuellt, så kan man alltid njuta av den rena »idrottsupplevelsen«, wow-känslan över vad som är fysiskt möjligt.
Det sistnämnda gör att jag aldrig skulle gå i paus från en dansföreställning, vilket hänt några gånger på teatern.
… dansande språk
Låter dans långt ifrån skrivande? »Tango är som bensin för mitt skrivande«, säger stilvirtuosen Sigrid Combüchen.
