Två förstameningar från bokpresentationerna i Polaris vårkatalog, som jag igår nyfiket bläddrade i: »Rut Flood har förlorat sin position som hyllad författare och förlaget vill inte längre satsa på henne.« och »Den framgångsrike författaren Fabian Hammar och hans nya hustru Amanda bor centralt i Stockholm, och utåt sett har de allt.«
En förstamening från Norstedts vårkatalog: »En skrivkrampande författare blir inlagd på psyket.«
Man kan lugnt konstatera att den våg av »författarromaner« som Skriva uppmärksammade och undersökte i våras bara fortsätter att växa. (Jag konstaterar också att författarna följer romanernas gyllene regel: Skapa en relevant utmaning för din huvudkaraktär. I de här fallen: Författare dumpas av förlaget! Författare hängs ut i media! Författare får skrivkramp!)
Alla de här böckerna ska naturligtvis bedömas på sina egna meriter. Men jag tycker att vågen som sådan är olycklig av två anledningar.
- Jag vill så förtvivlat gärna att författare ska sätta sig in i andra människors liv med empati och fantasi. Det är ändå skråets stora raison d’être. Visst har all autofiktion vidgat romanens möjligheter och gett läsarna tillgång till nya vindlingar i författarhjärnorna. Men det börjar bli dags att lyfta blicken nu.
- Utgivningen signalerar att allt fler böcker vänder sig mot de redan frälsta, mot oss som lever i skrivandet och läsandet, och tycker att förlagens inre liv och författarnas inre tvivel är högintressant.
Och visst, som skrivande person är det lätt att fångas av en del av de här böckerna, särskilt när de innehåller fyndiga metafunderingar om författandet. Jag har just avslutat franska David Foenkinos nya En ovanligt vanlig familj, som handlar om en framgångsrik författare med … du gissade rätt … skrivkramp. Han bestämmer sig för att skriva en roman om nästa person han träffar på gatan, och det hela utvecklas till en ganska trivsam relationsroman som interfolieras med huvudpersonens funderingar av typen: Kan man skriva något intressant om vilket liv som helst? Hur mycket parasit är man som författare? Kan en författare (eller journalist) sätta sig in i andra människors liv och bevekelsegrunder – de flesta av oss vet ju knappt varför vi själva är som vi är?
Så kanske kommer jag också att läsa den där svenska vårromanen om skrivkramp som utlovar svaret på frågan »vad är sanning och vad är vansinne?«. Eller kanske den om författaren som hängs ut i media, vars säljtext avslutas med en nästan identisk fråga: »Vem är lögnare och vem äger sanningen?«
Eller så läser jag – mer troligt – något helt, helt annat. Lockas till exempel av Andrev Waldens romandebut Jävla karlar, där följande rader ur boken citeras: »Det är som att han smugglas in del för del, som en byggsats till en pappa. Han är en jacka i hallen, ett par jeans i en tvättkorg, en röst i köket om natten. Han är någonting hon sakta monterar ihop i skydd av mörkret och ska visa oss så fort hon fått honom att fungera.«
Veckans …
… distraktion
Stressiga deadlinedagar och -kvällar (nya numret går till tryck på måndag) och som vanligt blir vi chefredaktörer plötsligt barnsligt besatta av något som inte alls har med plikterna att göra. Känner ni igen er?
I förrgår var det Johannas fel. Plötsligt skickade hon ett mejl (hon sitter 1,5 meter bort) med rubriken »Limerick« och innehållet:
En chefredaktör ifrån Skåne
(en riktig talang, ingen fåne)
Skrev en ledare fort
Men när jobbet var gjort
???
Sedan skenade förslagen och fnissandet, och det skrevs helt nya limerickar, och det googlades på hur limerickens versfötter egentligen är placerade … innan vi lyckades återgå till korr och omslagsrubriker. En viktig halvtimme fattigare, men några hekto arbetsglädje rikare.
… nitlott
Helt blankt blev det när jag sökte på »limerick« på Skrivas sajt. Illa, illa – vi har ju den förpliktigande devisen »Allt för dig som skriver« på tidningsomslaget. I väntan på att vi fyller den luckan kan du ta del av Mats Söderlunds alla delar av Poesiskolan. Här finns till exempel en text om att skriva sonetter och en om varför det är en bra idé att börja med blankvers.
… nya webbintervju
En hel del Skriva-innehåll publicerar vi bara på nätet, till exempel den webbguide till litterära agenturer som kompletterade reportaget om agentlivet i vårt senaste nummer.
Nu kan du också läsa en färsk intervju på sajten med debutanten Nina De Geer, om att aldrig ge upp. Texten är ett utdrag från boken Kickstarta ditt skrivande, av Michaela von Kügelgen.
… pappa
Johanna outade härom fredagsbrevet att jag gärna identifierar mig (tidningsredaktör, tre döttrar …) med Madickens pappa. Men det finns ju fina fäder utanför fiktionen också. Som har sin alldeles egna dag på söndag.
Om du har en pappa – eller är en pappa – som gillar att skriva, så finns presenten och inspirationen några knapptryck bort.
… författarfilm
Loving Highsmith hade biopremiär förra veckan. Kvinnan som skapade Tom Ripley och Främlingar på tåg hade ett rykte om sig att vara elak och cynisk. Här kommer andra sidor fram. Betyg? Bra, enligt DN. Tja, enligt Aftonbladet.
… författarförfattare
Ni kanske undrar vilka författarna är, vars kommande böcker presenteras med förstameningarna högst upp i det här brevet? I tur och ordning: Morgan Larsson, Monica Rehn och Hans Gunnarsson
… gnäll
Finns det något tristare än att klaga på korrfel? Nej. Å andra sidan: finns det något ocharmigare än återkommande korrfel i en bok? Det är som att komma till en krog, placeras vid ett bord som är klistrigt av gammal öl och sedan få in ett glas vin med läppstiftsrester på glaskanten. Någon bryr sig inte om dig, din tid och dina pengar – fast det hade kostat så lite kraft att måna om detaljerna.
Ovannämnda En ovanligt vanlig familj har tyvärr inte fått den sista lilla kärleken. Jag vet till exempel inte hur många gånger Patrick, en av huvudpersonerna i boken, tappade sitt c. Mina ögon hickade ständigt till, läsningen hackade och plötsligt stod jag och diskade grytor i köket istället.
Boken var så pass läsvärd att jag ändå återvände till den, men jag är övertygad om att vi ofta på liknande vis avbryter vår läsning utan att riktigt veta varför. Det kan räcka med några korrfel eller stolpiga meningar, eller ett dåligt valt typsnitt, för att vi ska lägga bort en bok eller tidskrift.
Ett sunkhak kan trots allt ha sin charm, vid rätt tillfälle. Korrfel har aldrig någon charm.
