I morgon ska närmare 40 000 förhoppningsfulla ge sig på Göteborgsvarvet, och amatörstatistiskt räknat torde 30–40 författare ställa sig på startlinjen. En av dem är Jesper Högström, vars böcker och reportage jag haft förmånen att vara redaktör för under drygt 20 års tid. Det gäller dock inte hans hyllade böcker om Hjalmar Söderberg och författarkretsen kring Tora Dahl, utan hans lika inspirerade texter om fotboll.
Internt har vi ibland jämfört Skriva med tidningen Runner’s World. Vi ska på samma sätt inspirera, ge de rätta verktygen och hjälpa läsarna att sätta upp mål. Sedan får var och en springa/skriva utefter sina egna ambitioner och möjligheter. För att må bra. För att visa sina färdigheter för omvärlden. För att då och då kunna släppa tankarna på allt annat. För att ha något att prata om bland vänner och bekanta.
En oproportionerligt stor andel författare (i alla fall av de manliga) är också svårt sportbitna, ofta med en obesvarad kärlek till själva utövandet. Jag har träffat många som hellre berättar om sin inknoppade hörna i den senaste division sex-matchen än om sin senaste roman. Och Jesper Högström vore inte Jesper Högström om han inte kopplade samman kultur med sport på ett mer kunnigt och inspirerat sätt än någon annan i Sverige. I dagens Göteborgs-Posten skriver han således, med sedvanlig småknarrig humor, om det egna springandet och morgondagens väntande halvmara. Framåt textens upplopp landar han i en parallell som många Skrivaläsare, springande eller inte, kan känna igen sig i:
»Vad påminner det om, denna halvmaratonmannens ömkliga existens? Författartillvaron, förstås. Denna sammanbitna ensamhet, dessa hopplösa transportsträckor som förhoppningsvis ska leda till förlösning, alla dessa småskavanker, stenar i skon, små sträckningar, känningar i knä och höft. Detta motstånd! Denna föraktliga självupptagenhet som tar sig uttryck i hypokondri och/eller paranoia (den alltid lika tydligt anade förkylningen eller magsjukan före lopp, den där tjugo år gamla recensionsfrasen som maler i huvudet klockan halv fyra på natten). Den aldrig erkända känslan av ständig konkurrens (den jämnåriga kvinnan som flyger förbi mig i löpspåret, alla de där böckerna som står bättre placerade än min i bokhandeln!).
Och det motvilliga, aldrig helt erkända beroendet av omvärldens uppmärksamhet och erkänsla.«
Veckans …
… visdomsord
Intervjuade Jan Guillou häromdagen, som en pusselbit till ett större jobb i nästa nummer, där författare berättar hur de gör för att fortsätta utvecklas. Läste på i hans reportagesamling Reporter, från 1989, och fastnade i förordet: »Litteratur är påhittade texter […], om det så är 1–9 eller 9–1. Journalistik är inte påhittade texter. Det är skillnaden, ingenting annat.«
Fortfarande en bra utgångspunkt när vi ska diskutera autofiktion, Alex Schulman och liknande frågor.
… tatuering
Har du ett citat av en favoritförfattare tatuerat någonstans på kroppen? Mejla gärna redaktion@tidningenskriva.se och berätta vilket, och bakgrunden!
Varför då? Jo, jag intervjuade Christoffer Carlsson för ett par månader sedan i hans kök, och jag vill absolut minnas att han hade en kortärmad skjorta på sig. Ändå såg jag inte den tatuering som han berättar om i P1:s Kulturlivet. Citatet från Kapten Nemos bibliotek, av P O Enquist, förevigat med Carlssons egen handstil på underarmen: »Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien.«
Christoffer Carlsson berättar fint om vad den meningen betyder för honom, som författare och som människa. Hatten av för den alltid lika nyfikne och påpasslige radiomannen och författaren Gunnar Bolin, som lockade fram den berättelse som jag missade trots flera timmar i Carlssons kök.
… värvning
… är – om vi ska fortsätta prata sportspråk – naturligtvis Anna-Karin Palm, som i går accepterade ett livstidskontrakt hos Svenska Akademien. Palm tillfrågades för övrigt i den gamla Skrivaartikeln »Träning vs talang« om hur länge hon »tränade« innan hon debuterade, och vilket hon tror är viktigast – träning eller talang. Svaret: »När jag var fem år gammal lärde jag mig att läsa och skriva, och då bestämde jag mig för att bli författare. Jag debuterade när jag var 30, så man kan ju säga att jag skrev i 25 år före debuten. Talang handlar väl ytterst om lust och med övning förvandlas denna lust till skicklighet. Förhoppningsvis. Sedan slipar man fram sitt uttryck, sin röst genom åren.«
… bok
Dagboken! I dag är det Dagbokens dag, vilket högtidlighålls bland annat genom att Fredagskrysset i DN ägnas åt temat. Några av frågorna: »Världens kanske mest kända dagbok skrevs av Anne Frank under andra världskriget. I vilken stad gömde hon sig undan nazisterna?« (9 bokstäver.) »Den första av Berts dagböcker kom 1987. Författarna heter Anders Jacobsson och … ?« (5 + 6 bokstäver.) »Maja Ekelöfs enda roman är skriven i dagboksform och väckte stor uppmärksamhet när den publicerades 1970. Vad hette den?«
(7 + 4 + 2 + 8 bokstäver.)
Till sist tipsar jag gärna om Skrivas dagboksspecial, från 2021.
En av de intervjuade dagboksskrivarna, Johanna Ekström, dog bara ett år senare. I dag recenseras på flera håll den bok som vännen och författaren Sigrid Rausing satt ihop och kompletterat utifrån Ekströms efterlämnade anteckningar. »Kanske har det aldrig skrivits något så nära döden som detta«, tycker Sveriges Radios Katarina Wikars.