Jag ska försöka att skriva det här Fredagsbrevet utan att låta dryg, för det vill jag inte. Men det kan bli svårt.
För några år sedan undersökte vi i ett stort reportage vilka som får debutera på svenska förlag. Bland annat tittade vi på geografi och kom fram till att över hälften av de svenska bokdebutanterna bodde i Stockholm, och 13 procent på Södermalm (där – för att ge ett jämförelsevärde – en dryg procent av Sveriges befolkning bor).
Jag har tänkt på den snedvridningen den här hösten, när jag på ett lite obestämbart vis retat mig på ett antal svenska krönikor. Krönikan är, ska först sägas, en knepig typ av text. Den ska vara skriven i jagform, tydligt utgå från en enskild människa, men ändå säga någonting allmänmänskligt. Det blir lätt snårigt, för egentligen kan man i jagform bara säga någonting om sitt eget liv, perspektiv och sammanhang – och hoppas att fler känner igen sig.
En text jag inte på något sätt kände igen mig i var krönikan Patrik Lundberg (en av mina favoritskribenter) skrev häromveckan om årets julklapp, vuxenleksaken. Lundberg inleder i och för sig med en reservation för att han ogillar generaliseringar, men tecknar sedan ändå en bild av hur vuxenleksaken är en gåva i tiden givet att vuxna i dag – särskilt vi millennials – aldrig verkar växa upp. Vi festar som om vi vore tonåringar, leker med Lego, tittar på Disneyfilmer, vågar inte svara i våra telefoner och kräver vuxenpoäng om vi lyckas få med oss en matlåda. Patrik Lundberg skriver: »Jag känner ingen i min ålder som är starkare än sin egen pappa. Eller händigare.«
Det är nu jag måste försöka låta bli att låta dryg men: detta beror på att Patrik Lundberg bor i Stockholm. Det är inget fel med det, i vissa delar av Sverige är det viktigast att kunna låsa upp en Voi eller veta vilka sneakers man ska bära just den här veckan, men något skaver med utgångspunkten »sådana är vi i den här generationen«. Vilka vi? Disneyvuxna är inte den vanligaste människotypen i det här landet. De flesta jag känner är starkare än sina föräldrar och lika händiga. Sverige är fullt av människor mellan 20 och 50 år som kan tanka en bensingräsklippare, använda en kap- och gersåg, bygga ett fotbollsmål av gammalt virke, klyva ved, ladda ett gevär, laga ett reningsverk, sätta potatis, beskära ett äppelträd, späda en hink Falu rödfärg, köra traktor och byta däck på Volvon.
De finns. De lever bara inte på Södermalm. De som bor på Södermalm utgör som nämnt en procent av Sveriges befolkning. Den typ av vuxen jag beskriver ovan är minst lika vanlig men om dem skrivs sällan relaterbara krönikor.
En annan krönika jag läst denna höst är Alex Schulmans text om hur »vi« bestulit våra barn på barndomen genom att tvångsmässigt skjutsa dem till fotbollsplanen, noga övervaka deras träningar och matcher och sedan snabbt köra hem dem igen: »Vi, den curlande generationen, vi tog allt från våra barn. Vi stal barndomen ifrån dem, för att vi nödvändigtvis skulle vara där hela tiden.«
Igen: vilka vi? Själv bor jag nära en stor fotbollsplan i utkanten av Göteborg. Där hänger det barn och ungdomar varje dag på året, och det är bara undantagsvis vuxna som följer dem dit eller tittar på. De allra flesta kommer i kompisklungor på cykel eller kickbike, eller halkar fram i lergeggan genom det lilla skogspartiet. Vissa har träning. Vissa ska spela match. Vissa har bara tråkigt och tar med sig ett paket digestivekex och springer bort till »konstgräset« eller »sjumanna« och där står oftast redan fem ungar till och alltid känner de någon. De spelar i fotbollsskor eller barfota, i ösregn och hagel, och de går inte hem förrän en vuxen stänger av strålkastarna och det redan har hunnit bli high chaparral i föräldrarnas whatsappgrupp.
Jag är helt säker på att det finns fler sådana här förortsfotbollsplaner runtom i landet. Säkert finns det också fotbollsplaner i glesbygdskommuner där gräset växer sig högt, fotbollsplaner i stora städer som är bokade till privata proffsträningar för små barn som föräldrarna vill ge »bästa tänkbara förutsättningar«, fotbollsplaner på kommunala skolgårdar som används jämt men är jätteslitna, och så vidare. Men så många berättelser om vardagssverige skrivs från samma platser, de ligger oftast innanför tullarna i Stockholm, och de formuleras med utgångspunkten att dessa platser utgör hela landet.
Spelar det någon roll?
Jag kan slå fast detta: jag är inte särskilt avvikande från någon enda norm. Jag kan inte ens föreställa mig hur man känner för de medelklassiga Stockholmsskildringarna om man – som ju många gör – lever ett liv väsentligt längre bort ifrån dem.
Det som bör sägas är att krönikorna i sig ofta är bra; Lundbergs ovan nämnda text är ju på många sätt en perfekt krönika – rolig, skarp och genomtänkt.
Problemet är inte att svenska krönikörer utgår ifrån sig själva. Problemet är att de allihop är grannar med varandra. Så även om var och en bara utgår ifrån sig själv blir summan av deras reflektioner inte lyckad.
Veckans …
… uppföljning
Jag lyckades missa stora delar av »liten fitta«-debatten och läste därför ikapp den i efterhand. Även då tänkte jag på den ankdamm (plaskdamm?) kulturlivet i huvudstaden ibland framstår som. Hur är det överhuvudtaget möjligt att detta är en diskussion? Hur kan kultursidorna fyllas av analyser och inlägg och motinlägg och stödinlägg och bevisföring för om en författare får kalla en recensent för en liten fitta?
För en helt vanlig typ från Västra Frölunda kändes allt mycket enkelt och jag tänkte två tankar.
Ett: Nej, man får inte kalla någon för »liten fitta«. Det är elakt och också fullständigt ociviliserat.
Två: Vad skönt det är att inte jobba i Stockholm.
… boksnackis
Spotifys VD Alex Norström tycker att det är fantastiskt att man från och med denna vecka kan lyssna på ljudböcker i deras app. Förlagen säger sig vara positiva (för vad ska de annars säga?). Storytel faller brant på börsen. Författarförbundets Anja Gatu oroar sig över ersättningen till författarna. Och allt författarna kan göra är ett lätt desperat »nu finns min bok på Spotify«-inlägg på Instagram.
Spänningsförfattaren Ulrika Rolfsdotter lägger dock upp en skärmdump på vad de olika strömningstjänsterna kostar per månad och konstaterar: »Sedan jag debuterade 2021 har det hänt så mycket i bokbranschen att jag inte kan räkna upp allt. Var detta kommer ta vägen kan vi bara sia om men en sak är säker: vi författare är numera i händerna på högre makter och det är inte den värld jag trodde att jag signade upp för. Den vanligaste frågan från läsare är: ›Kan du leva på skrivandet nu?‹. Mitt svar: Nä, men jag funderar på att investera i aktier i Storytel och Spotify. De verkar ha kommit på ett vinnande koncept.«
Sällan har jag fått så många bekräftande reaktioner från etablerade författare som när jag skrev om ersättningsnivåerna i ett fredagsbrev. Och sällan har vårt dystra reportage om att hellre skriva snabbt än bra känts mer aktuellt.
… lästips
Vi var för övrigt med när Ulrika Rolfsdotter signade upp för författarlivet – hennes dagboksskildring från Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall är både självdistanserad och rolig läsning.
… nya bok
En av höstens mest lästa texter på Skrivas webb är Karin Milles guide om att använda AInär man skriver. Nu har hennes bok Skriv med AI släppts och recenseras intressant i bland annat Svenska Dagbladet, med invändningen att det viktigaste inte är att en text skrivs utan att någon skriver den. Jag tycker dock att Milles är tydlig med att när det är lustfyllt, lärorikt eller utvecklande ska människan själv skriva – inte AI.
… mest lästa
Två saker har vält Tidningenskriva.se denna vecka: förläggarna som avslöjar vilka manus de helst vill läsa 2026 och Alexandra Anderssons fylliga och roliga porträtt på Maria Maunsbach. Om du inte redan läst – läs.
