De senaste veckorna har jag haft anledning att grotta ner mig i unga personers läs- och skrivvanor. Jag har nämligen undersökt hur det kommer sig att så få romandebutanter numera är under 35.
En ständigt återkommande förklaring är det krympande koncentrationsspannet. »Är det inte lite skrämmande?« sa Rolf Classon, som grundat både förlaget och tidningen Galago. Och Nina Hemmingsson förklarade, när jag tog upp ämnet med henne, att hon var så bedrövad över saken att hon knappt ville prata om det hela.
I måndags skrev Max Hjelm en ledare i Dagens Nyheter om hur barn påverkas av att böcker byts ut mot skärmar, med poängen att man som vuxen givetvis får bestämma själv hur man behandlar sin koncentrationsförmåga, men att barn måste få en chans att växa upp till tänkande, läsande, skrivande personer.
Under de intervjuer som jag gjort med unga historieberättare har det uttryckts en längtan efter att sluka romaner, och en sorg över att deras koncentration tryter efter 15 sekunder.
Det är inte något man medvetet gjort mot sig själv.
Själv är jag ganska nyligen tillbaka från semestern och har helt ohärdad våndats i kollektivtrafiken, belägrad av det konstanta oväsendet från allas mobiltelefoner. Det nya socialt accepterade verkar vara att utan hörlurar använda mobilen på hög volym, vilket jag tänker fördöma till den dag jag dör. Och nu talar jag inte längre om unga personer, utan om alla möjliga människor. Det finns inte en sekunds tystnad för den som vill tänka en originell tanke till slut.
När jag sitter som allra surast där på spårvagnen läser jag följande i Chuck Palahniuks Lullaby (Gallring i den svenska översättningen):
»Old George Orwell had it backward.
Big Brother isn’t watching. He’s singing and dancing. He’s pulling rabbits out of a hat. Big Brother’s busy holding your attention every moment you’re awake. He’s making sure you’re always distracted. He’s making sure you’re fully absorbed.
He’s making sure your imagination withers. Until it’s as useful as your appendix. He’s making sure your attention is always filled.
And this being fed, it’s worse than being watched. With the world always filling you, no one has to worry about what’s in your mind. With everyone’s imagination atrophied, no one will ever be a threat to the world.«
Den här lilla predikan skrevs 2002. Undrar vad Chuck Palahniuk tycker om Tiktok.
Veckans …
… Bokmässan-pepp
Nu har vi arbetsschemat klart inför Bokmässan i Göteborg, och utöver att vi verkar behöva jobba häckarna av oss, ser det ut som att vi kommer ha väldigt kul! Inte minst för att författarna som är bokade till SkrivaScenen i år är ett sådant supergäng. Själv ser jag främst fram emot Johan Egerkrans, som gör sådana fantastiska fantasyillustrationer, och Niklas Natt och Dag, som jag hade ett superintressant samtal med tidigare i veckan. Intervjun publiceras i nästa nummer av Skriva, som även det kommer att finnas i mässmonter F01:56.
… musikupplevelse
… bär jag med mig denna vecka och alla veckor sedan Way Out West. Då fick jag äntligen se Aurora live, som ända sedan jag började skriva har varit en av mina största källor till inspiration. Jag kan inte höra hennes debutalbum All My Demons Greeting Me as a Friend utan att det börjar spritta i fingrarna. Och medan jag stod och hängde på staketet framför scenen kom det så mycket ord och bilder till mig att jag knappt kunde koncentrera mig på konserten. Vilken magi!
Att skriva till musik har alltid varit en av mina främsta arbetsmetoder. Andra artister som ständigt dyker upp på mina inspospellistor är Hozier, FKA Twigs och IAMX. För hjärnor som kräver instrumentalt tipsar jag om det mysiga soundtracket till datorspelet Unravel, komponerat av Frida Johansson.
… skrivrapport
Jag hoppas att det gick minst lika okej för er med skrivandet i sommar, som det gjorde för mig! Det jag såg fram emot i mitt fredagsbrev före semestern, att skriva på nätterna, blev det dock inget av. Jag har suttit vid skrivbordet hemma, på fik och till och med på bar och skrivit på laptopen – på dagtid, likt vore det kontorsjobb. Betyder det att jag har blivit vuxen?
Hursomhelst tog jag mig över den där första tröskeln som jag alltid möter i ett nytt skrivprojekt. Nu kan jag bara skriva på! Men inte efter midnatt. Det orkar jag inte längre.
… helvetesvandring
Jag brukar inte göra särskilt mycket research när jag skriver skönlitterärt, utan gräver oftast där jag står. Men projektet som flyttat in i min hjärna nu har visat sig kräva en hel del läsning. Närmare bestämt om helvetet. På skrivbordet ligger Dante, Goethe, Blake och Milton och jag kan inte påstå att jag är uttråkad! Däremot har jag hittills inte hittat några klassiska helvetesskildringar skrivna av kvinnor. Märkligt.
