Jag funderar ofta över balansen mellan inspiration och produktion. Eller input och output.
För det är ju så tydligt: om jag inte läser, eller samtalar, på djupet under en vecka börjar min hjärna köra runt i sina egna hjulspår.
Och åt andra hållet: om varje vaken stund fylls med andras texter och tankar hamnar jag i en reflektionslös åsiktskonsumtion, som inte på något vis hjälper mig med artikelidéerna som ska skapas eller reportagen som ska skrivas.
Författarna som Skriva intervjuar tampas också med det där. Vissa vill isolera sig helt under intensiva skrivperioder för att sedan möta läsare och kollegor när en bok är skriven och utgiven. Andra skriver på förmiddagen och ägnar eftermiddagen åt att »fylla på« med inspirationsläsning, research eller skrivdiskussioner med kollegor.
Men knappast någon vi träffat har låtit så invaderad, så informationsinfekterad, som författaren och idéhistorikern Isabelle Ståhl i DN häromdagen. Hon skriver: »När jag var yngre hittade jag på berättelser och skapade världar som kändes levande och nya. Nu har jag svårt för att föreställa mig något som inte redan finns. Det är exempelvis mycket svårt att fantisera ihop handlingen i en roman, utan att det blir ett slags fan fiction löst baserad på tidigare verk. Jag tycker därtill att det är oerhört svårt att få en inre bild av någonting när jag läser en litterär beskrivning av en miljö eller ett ansikte. Så var det inte förut.«
Ståhl beskriver ett tillstånd där författares, och även forskares, fantasi tagit slut. Eller i alla fall trängts ut. Artikeln landar i en diskussion om huruvida AI kan bidra till en lösning.
Jag tror snarare att lösningen finns hos var och en av oss.
När jag går till Hemköp har jag oftast valt ut några recept, kollat vad som finns hemma och skrivit en inköpslista (i bästa fall nedskriven efter butikens kundvarv). Sedan köper jag det som står på listan, möjligen kompletterat med en Mintcrisp.
När det gäller medier, inte minst sociala, är den medvetna konsumtionen och motståndskraften sämre. Hur svårt kan det vara att medvetet bestämma att »de här medierna och författarna vill jag följa, de här ämnena vill jag just nu fördjupa mig i, tio kvällsminuter på Instagram är min mediala Mintcrisp – och resten screenar jag bort på samma sätt som Hemköps bakeoff-avdelning«?
Jo, jag vet, det är svårt. För mig och många andra. Men det kan inte vara omöjligt. Varken jag eller någon annan jag ser öser ju ner osorterat godis i kundvagnen medan vi väntar i kassakön.
Veckans …
… efterlysning
Någon som varit på Hay Festival i Wales? Vill höra förstahandsintryck inför nästa Skriva. Mejla redaktion@tidningenskriva.se.
… skrivarfilm
Ser det som min uppgift att uppmärksamma filmer och böcker om skrivande och författare, såväl dokumentära som fiktiva. Således har jag sett The Rewrite med Hugh Grant som nyligen poppade upp på SVT Play. Filmen handlar om en manusförfattare som snubblade till sig en Oscar för 15 år sedan men nu hamnat ur fas med tiden och sig själv (premissen och Hugh Grants roll påminner inte så lite om About a Boy). Nödlösningen för att fixa försörjningen: att bli universitetslärare i manusskrivande.
Manusförfattare brukar inte kunna motstå att skriva in lite manusskrivarvisdomar när de skildrar sitt eget skrå. Men här kommer de inte mycket längre än Grants lama ursäkt för att han inte förberett sin första lektion: »Skrivande handlar om talang. Det är inte något man kan lära sig.«
106 lättuggade minuter, som åldrats betänkligt sedan produktionsåret 2014. En 2:a på Skrivas femgradiga skala.
Läs hellre reportaget om varför författar- och förlagslivet skildras allt oftare i svenska böcker och TV-serier.
… TV-serie
Fascineras av hur amerikanerna, när de är som bäst, kan måla fram ett helt persongalleri med ett par penseldrag. Efter två avsnitt av Somebody Somewhere är jag djupt engagerad i ett halvdussin karaktärer och deras för omvärlden meningslösa – men för dem själva livsviktiga – strävanden i Manhattan.
Nej, inte det Manhattan utan Kansas åttonde största stad.
… låt
Liseberg, Björn Olssons instrumentala beställningsverk inför 100-årsjubileet i sommar. Ekar av Mio, min Mio, Mello, marschorkestrar och måsskrik. Sveriges populäraste turistmål berättat med musik på fyra minuter.
Kongenialt.
… debutanthyllning
Frida Windelhed skrev i ett Fredagsbrev om sin sekundärstolthet när debutanter från Skrivas avdelning På väg in gör succé. Sedan dess har det hänt igen. Emilia Aalto, som berättade fint för Frida om den såriga livs- och skrivarresan på vägen till När bror dör, har hyllats i bland annat:
• Aftonbladet: »Lysande debut!«
• Expressen: »Överös henne med priser, stipendier, hyllningar.«
• Göteborgs-Posten: »En drabbande debut.«
… 80-talister
Två lovande intervjuer med Amanda Romare respektive Johanna Frid landar i morgon (hoppas jag) på denna chefredaktörs bord, för putsning och publicering i nästa Skriva.
Tror att det blir ett toppennummer.
