Konstnären och filmmakaren Per Åhlin och artisten Pugh Rogefeldt har gått bort. Båda två på samma dag, i måndags, på 1 maj, och jag vill tänka att just det inte är någon slump?
Pugh Rogefeldt, vars Ett steg till var en av de vinylskivor i min pappas samling som spelades oftast hemma – ett slags soundtrack till min barndom. Livealbumet var en vild blandning: Bach-stycken på piano blandades med Pugh Rogefeldt som kompade genom att spela på gylfen, och textraderna som rann ur högtalarna i pappas lägenhet spände från trams till ren poesi:
Nyss var luften lite kvav
tung och varm
som en kyrkogård
Jag ville inte stanna kvar
och du sa
du är ganska svår
Men så kom ett regn
ett regn, ett regn
som förde oss tillsammans
Och så Per Åhlin. De flesta associerar honom med Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Alfons Åberg-filmerna eller guldbaggeprisade Dunderklumpen!, men för mig är Per Åhlin för evigt förknippad med den fantastiska långfilmen Resan till Melonia, som jag såg om och om igen som barn. Filmen är en av få som Åhlin inte bara animerade utan också skrev manus till, och just dialogen är fantastisk: mystisk och poetisk och full av litterära referenser, eftersom Resan till Melonia är fritt baserad på Shakespeares Stormen, och inspirerad av såväl Oliver Twist som Jules Vernes berättelser.
För ett barn var alltihop rätt svårbegripligt men det gjorde ingenting, för själva temat i filmen var – och är – fängslande. Ett brokigt gäng bestående av trollkarlen Prospero, hans dotter Miranda, albatrossen Ariel, poeten William och rymlingen Ferdinand lämnar sin natursköna ö Melonia för att bekämpa de usla kapitalisterna Slug och Slagg, vars girighet hotar harmonin på ön. Slug och Slagg är klockrena antagonister: samvetslösa skurkar som bygger vapenfabriker och förslavar barn. Jag minns hur min lillebror makade sig närmare i TV-fåtöljen när Slug och Slagg vrålade åt de tillfångatagna barnen i fabriken att arbeta hårdare, medan piskor ven i luften ovanför barnens huvuden.
Låter det som om filmskaparna tog i för mycket? Jag tänkte aldrig att det var övertydligt eller överdrivet. Jag bara rös vid tanken på att Slug och Slagg skulle förvandla Melonia till en lika grå, död och otäck plats som deras Plutonia, där fabrikerna hade tagit över och all grönska och allt liv tillintetgjorts.
Nyss skrev jag klart en intervju med Sara Gordan som ni kan läsa i nästa nummer av Skriva. Vårt samtal handlade bland annat om att inte bli rädd för att vara övertydlig. Som författare, menade Gordan, kan man behöva tala klarspråk för att skapa närvaro och nerv i texten. Hon beskrev hur det tog henne ett antal år och böcker innan hon – som hon uttryckte sig – bestämde sig för att »säga grejen«. Inte mystifiera eller linda in utan gå rakt på sak.
Bra berättelser ska inte vara alltför dunkla eller svävande. Gordans bästa råd: »Fundera över vad det är du egentligen vill säga med texten och låt det sedan genomsyra allt.«
