Som tidningsredaktör anfäktas man lätt av ett kontrollbehov. Varje nummer av Skriva skapas genom en rad processer – idéarbetande, skrivande, redakterande, illustrerande, annonssäljande, formgivande – som utförs av ett tjugotal olika personer. I slutänden ska varje inslag i tidningen rymmas på ett givet antal sidor, så att tidningen som helhet också får ett givet antal sidor. Oftast 92 (sidantalet ska gå jämnt ut med det antal sidor som tryckeriet skär fram ur sina badlakansstora pappersark, och till skillnad från i böcker så stoppar man aldrig in blanksidor i slutet av ett magasin).
Alla dessa tidningssidor ska i slutänden också skickas till tryckeriet på ett givet datum. Annars blir tidningen försenad och då klagar prenumeranterna och annonsörerna. Och Tidsam – som distribuerar våra lösnummer till butikerna – skickar en fet förseningsfaktura.
Alltså får de reportrar som gör ensidesintervjuer i uppdrag att lämna 3 600 tecken, medan ett reportage ska vara 18 000–20 000 tecken. Den författare som skriver en guide uppmanas att skicka ett antal punkter om textens tänkta innehåll, så att illustratören kan komma igång med sitt arbete. Och allt från tipsrutor till omslag till digitala artikelpresentationer planeras långt innan de faktiskt görs.
Men allt och alla funkar ju inte så.
Den läsvärda kognitionsprofessorn Peter Gärdenfors (både Hur orden får mening och Den svåra konsten att se sig själv är intressanta för den som skriver) har beskrivit hur det finns två grundläggande metoder för inlärning. Den ena, som alltid förordats och premierats i skolan, börjar i det övergripande och rör sig mot det detaljerade. Man lär sig världsdelarna, sedan länderna i respektive världsdel och därefter huvudstäderna i varje land.
Den andra lärstilen går åt andra hållet, mer trial and error. Man börjar där det känns bra eller intressant eller viktigt, och bygger upp kunskapen och helheten efter hand. Tillvägagångssättet är mindre kontrollerbart men kan vara minst lika bra, inte minst i praktiska och kreativa yrken.
Skiljelinjen gäller inte bara inlärning utan också utförande. För skrivande människor är till exempel »synopsis eller inte« en vattendelare. Ingendera gruppen kan förstå att den andra gör som den gör. De som planerar misstänker att de oplanerade aldrig kan känna sig rimligt säkra på ett bra slutresultat; att de skapar »art by accident«. De oplanerade tycker som Sara Gordan i synopsisreportaget: »Varför ska jag skriva boken om jag redan har listat ut allt som kommer att hända?«
När jag intervjuade Christoffer Carlsson för ett par år sedan sa han att han inte använder något synopsis, att han bara börjar med en bild eller ett minne, och följer de människor och händelser som dyker upp. Han fortsatte: »Någon författare sa att romanskrivandet är som att köra bil till en plats du inte vet var den ligger, i mörker. Du ser bara så långt fram som strålkastaren lyser. Men du kommer ändå fram, om du hittar en vägskylt då och då.«
Man följer alltså olika vägar, mot samma mål. En bra text. En bra bok.
Nuförtiden tycker jag mig se den där uppdelningen mellan Planerare och Prövare i alla möjliga sammanhang. På dansklasserna som jag går på är vi några som räknar takter och memorerar steg tills huvudet trillar av. Lika många fokuserar på att i realtid spegla lärarens rörelser, bättre och bättre gång för gång. Igen: olika vägar mot samma mål. I det här fallet att lära sig en koreografi och längs vägen hitta ett eget uttryck.
Och på jobbet blir jag numera (oftast) inte irriterad när AD-Gustaf eller IT-Kristofer vill »testa lite« utan att först ha en plan för formgivningen av ett reportage eller en teknisk lösning på Skrivas sajt.
Den synopsis-lösa Christoffer Carlsson sa så mycket intressant om skrivandet under min intervju att jag ett par månader senare frågade om han ville göra en guide för Skriva. Han tackade ja, och skrev om gestaltning. Sedan författade han en guide till, om att redigera sin text. Båda är superintressanta, och båda var genomtänkta och genomskrivna när de inkom till min mejlbox flera veckor före deadline. En dröm för en redaktör!
Båda texterna var också dubbelt så långa som planerat och avtalat.
Men man kan ju låta tidningens 92 sidor bli 100 ibland.
Veckans …
… erkännande
Det fanns en plan för det här fredagsbrevet. Allt skulle leda fram till George Saunders fantastiska bok om skrivande, A Swim in a Pond in the Rain. Där han bland annat resonerar om att läsa – och skriva – sida för sida, snarare än att ta sig an en bok som helhet. Men fredagsbrevet smet iväg från sin plan utan att jag riktigt vet hur det gick till.
Jag återkommer i ämnet.
… deckartrick
Åke Edwardson, en av det moderna svenska deckarundrets pionjärer, avslutade sin Erik Winter-serie snyggt och prydligt efter tio böcker (en magisk deckarsiffra sedan Sjöwall Wahlöös tio Beckböcker). »Nu tackar Erik Winter för sig. En epok är slut«, skrev förlaget.
Men det var 2009. Nu är det 2025, och Winter-bok nummer 14 kommer ut i dagarna. Det ska enligt förlaget också vara den sista.
Läs gärna Skrivaporträttet »Jag slogs mot ett monster«, där Edwardson pratar om hur svårt det är att sätta punkt.
… separationsångest
Edwardson är långt ifrån ensam. Deckarförfattare är som Rolling Stones – det lockar alltid att visa upp sig för den trogna publiken en gång till. I nästa Skriva möter du en annan herre som skrivit 14 böcker om sin älskade deckarhjälte, och nu gråter ut för Johanna: »Det känns som att lämna någon som man haft en lång relation med, och det är svårt. Du vet, jag ser Ewert på stan ibland. Så levande är han för mig.«
… spännande sommar
Nästa Skriva, som kommer ut i mitten av juli, rymmer ännu mer om spänningsgenren: Tina Frennstedt skriver en guide om hur man startar en kriminalroman på bästa sätt. Perfekt läsning om du vill skicka in ett bidrag till Skrivas spänningstävling, som vi arrangerar i samarbete med Piratförlaget.
… deadline
… gäller en annan tävling: Solentros och vår skrivtävling på semestertema. Senast på måndag!
