Sommaren är här! Algoritmerna hamrar effektivt in att det nu är hög tid att njuta av livet, att semestern är lika viktig som karriären (källa: en lyckoforskare) och att åttio procent av alla svenskar riskerar att skilja sig redan i juli om de inte tar vara på varje minut och »kommunicerar sina förväntningar till sin partner« (jag överdriver bara lite). Lägg därtill alla generiska tips om att inte göra för mycket, men heller absolut inte göra ingenting, och förstås råden om att alla barn måste få en skärmfri sommar full av berikande upplevelser. Alla vuxna med.
Nu gäller det att prestera semester!
Från min horisont kan denna sommar bli absolut peak påfrestning. Jag har tre barn varav en tvååring som ska pottränas, jag har en sommarstuga som är hälften färdig, hälften drömkåken, och jag vet att fem veckors betald semester kan, nej, kommer att susa förbi på ett ögonblick.
Så är det att vara människa. Men vill man hinna skriva något mer än inköpslistor och sms till rörmokare är förutsättningarna inte optimala. Kanske utgör din semester – trots den sortens halvdana förutsättningar – ett tidsfönster när ditt manus äntligen ska prioriteras. Vi vet att många av er skriver vid sidan av heltidsjobb. Vi konstaterar också att snabbt skrivande och högt presterande författare, som kombinerar skrivandet med ett annat yrke, likt forskaren och succédebutanten Lisa Ridzén eller överläkaren och spänningsförfattaren Christian Unge, tycks bli allt vanligare – och att flera av er verkar sträva mot den sortens position.
Men det som utifrån kan framstå som framgångsrikt och högpresterande är sällan riktigt vad det verkar. När jag träffade Lisa Ridzén i Jämtland i höstas hade någon uttryckt i ett kommentarsfält: »Åh nej, ännu en jävel som forskar och föder barn och skriver en bok samtidigt.« Lisa Ridzén värjde sig mot den bilden. När vi sågs bodde hon i ett bara till hälften färdigrenoverat hus, hade bestämt sig för att bara skaffa ett barn enligt devisen »one and done« och var deltidssjukskriven från forskartjänsten efter en hjärnskakning. Visst, hon hade gått upp tidigt på morgonen och skrivit på manuset när hennes bebis var liten – men hon hade också gått och lagt sig klockan nio varje kväll.
Vissa hamrar ur sig böcker parallellt med en karriär och jag vågar påstå att då prioriterar de bort annat, ganska hårt.
Andra skriver på boken i tre eller tio år vid sidan av livet, och då kommer böckerna ut mer sällan, men livet får finnas.
Några skriver ett helt liv och det blir spridda dikter, dagboksanteckningar, ett novelltävlingsbidrag, ingen bok, och det är gott så.
Om jag vill säga något om sommaren till en skrivande människa är det inte SKRIV BOKEN I SOMMAR, även om det är ett budskap jag vet att vi ibland basunerat ut. Istället vill jag påminna om en sak. Efter sommaren kommer hösten: sval, lugn, kravlös och mycket vacker.
Perfekta förutsättningar för att skriva något.
Veckans …
… läsning
Plockade på måfå ut några olästa pocketböcker ur min bokhylla att ha över sommaren och började läsa Abdulrazak Gurnahs Paradiset från 1994 (boken gavs ut på nytt av Albert Bonniers när Gurnah 2021 belönades med Nobelpriset i litteratur). Det är en tung historia, men ändå lätt att läsa. Kanske för att det alltid är en skön känsla att – för mig, som i jobbet mest läser svenskt och samtida – förflytta mig till en helt annan tid och plats.
… sommarplåga
Analyserna, eller snarare recensionerna, av varje enskilt sommarprat. Bevakningen liknar den av Melodifestivalen, det vill säga: lätt överdriven.
… text
Det finns gott om krönikörer som känner för mycket och kan för lite (så som Kristofer Anderson formulerade det i Aftonbladet nyligen) men en som kan mycket är Sanna Samuelsson. Inte minst om flora och fauna, det har jag en gång pratat med henne om i ett samtal om hennes debutroman Mjölkat, där hon förklarade att hennes utskrivande av blommors namn kanske kunde uppfattas som koketterande: »Det handlade aldrig om att göra ett statement utan när jag skriver ›kattfot‹ är det för att den blommar vid en viss tidpunkt, på en viss plats, och har en viss funktion i texten.« I Aftonbladet skriver Samuelsson nu skarpt och kärnfullt om invasiva växter och högerextremt språk.
… reflektion
Ett sommarnummer är nu skickat till tryckeriet i Halland och när jag korrekturläste det för sista gången, slogs jag av vilket fascinerande och rörande släkte författarskrået är. Kerstin Strandberg berättar hur hon hittat portarna till dödsriket. Anders Roslund förklarar att hans fiktiva poliskommissarie Ewert är så verklig att han »ser honom på stan ibland«. Mathias Boström säger saker som »jag har skrivit några romaner nu, och i dem alla finns ett antal olika korrekta läsningar – inte oändligt många, men kanske sju.« Hanna Johansson berättar om »en råvara« som är en viktig ledtråd i hennes hyllade Body double. Jag menar det på mest kärleksfulla vis: det kan inte finnas en roligare grupp människor att skriva om, än de skrivande.
