Tobias Regnell: »Alla tre skriver med en sådan äkthet och närhet att jag litar på deras stora anspråk«

Läser Nicolas Lunabbas hyllade Blir du ledsen om jag dör? och inser att den delar mycket med Sara Gordans lika hyllade Natten.

Båda berättelserna har hämtats från verkligheten och handlar om hur respektive författare/jag tampas med en älskad tonåring som inte låter sig styras.

Det är också två berättelser som är skrivna i du-form, och ofta i presens.

Vilket är smart gjort. Presensformen gestaltar oron, och vissheten om att jaget inte har en aning om vad som ska hända med tonåringen nästa dag, eller nästa timme. Du-formen gestaltar den enorma plats som tonåringarna tar i författarnas liv och tankevärld.

Allra första raden i Lunabbas bok: »Idag flyttar du in.«

Femte raden: »Jag vill inte att du ska vara här.«

Sjätte raden: »Jag är rädd att du ska förstå vem jag är.«

Det låter som några rader ur en kort kärleksdikt, vilket också är du-formens naturliga hemvist.

 

När du-formen istället brer ut sig över en hel roman gör den ett enormt anspråk på att jaget vet väldigt mycket om duet.

Kanske till och med mer än duet själv.

Vilket är ännu en anledning till att andra person singular fungerar så bra i Natten och Blir du ledsen om jag dör?. Vi vuxna vill gärna tro att vi vet vad som är bra för tonåringarna, att vi vet det bättre än tonåringarna själva. Vi tar oss rätten att definiera dem. Lunabba skriver: »Den omedelbara, kroppsliga och sinnliga upplevelsen av att vara Elijah är du naturligtvis mer förtrogen med – du lever ju dig. Men jag besitter en överblick över ditt liv och din person, en större förståelse av vem du är.«

En lyckad verklighetsbaserad du-bok om en vuxen person är svårare att tänka sig. Medan jag skriver detta slår det mig emellertid att jag precis har läst en: Vem dödade min far, av Édouard Louis. Men den boken är faktiskt också skriven av en författare som är övertygad om att han vet mer och bättre än duet, att han förstår mer om den döde fadern än vad fadern själv någonsin gjorde. Dessutom hade Édouard Louis ett så dåligt förhållande till sin far att han inte tvekar inför att slå fast: Så här var du, och nu ska jag berätta varför, och hur det förgiftade din omgivning.

Louis skriver: »Under hela min barndom hoppades jag att du skulle hålla dig borta.«

 

Jag gillar alla tre böckerna mycket, bland annat just för att författarna funnit rätt form för sina berättelser. Och för att alla tre skriver med en sådan äkthet och närhet att jag litar på deras »du«, på deras stora anspråk.

Annars hade allt rasat.

 

Veckans …

… verktyg

Som sagt: presens är bra på att skapa spänning. Om detta berättade Lars Kepler-paret Ahndoril häromnumret.

… hållna löfte

Några (okej: två) nyhetsbrevsläsare har undrat hur det går för mig och min nya brassestol, med inte särskilt subtila antydningar om det risiga julivädret (som vanligt extra risigt i Göteborg).

Men jodå, jag har varit uppe på Skansen Kronan tre gånger: en gång i sällskap med döden, två gånger med Lucía Etxebarría.

Poängen med stolen är ju just att snabbt kunna skapa en timmes obruten läs- och soltid när tillfället dyker upp.

… autofiktion med en twist

På ett plan är Gordan, Lunabba och Louis grenar på det autofiktiva träd som överskuggat det mesta på senare år (även om jag hellre kallar Gordans bok för roman, Lunabbas för reportage och Louis för essä). De skriver ju alla om sin egen verklighet, med en tydligt subjektiv blick. Men jag gillar att alla vänder blicken utåt, mot ett »du«. Välgörande!

… Lydia Sandgren

Även Lydia Sandgren landade i en utläggning om duet och jaget, presens och preteritum, när jag för ett par år sedan frågade henne varför Samlade verk har blivit en sådan succé. Hon svarade: »Boken skildrar förlopp och mänskliga utvecklingsprocesser. Vilket man kan jämföra – måhända lite slarvigt – med att skildra tillstånd och stämningar, ögonblicksbilder från livet. Jag är verkligen inte kunnig på samtidslitteraturen, även om jag börjat läsa in mig, men det jag skönjer är ett mer fragmenterat berättande, där jag-perspektivet och nuet är överordnat. Det handlar om valet av tempus, presens, men också om det som skildras. I Samlade verk skildrar jag däremot långa processer, människor som går igenom kärlekens och arbetslivets faser. Man får följa en utveckling från omognad och ungdom till vad som händer när man gjort sig lite erfarenheter av livet. Det tänker jag att väldigt många kan relatera till, eftersom vi alla lever ett liv.«

… uppföljare

Om en dryg månad kommer Nicolas Lunabbas nästa bok, från samma verkliga Malmömiljöer. Ska handla mycket om språk och språklöshet. Låter intressant, inte minst för den som skriver.

… vita fläck

Jag gillar flera av Etxebarrías böcker men har inte läst just de som finns på svenska. På senare år har hennes rykte dock solkats av såväl transfobiska uttalanden som återkommande anklagelser gällande omfattande plagiat.

Min absoluta spanska favoritförfattare är Rosa Montero. Men inte heller hon har översatts till svenska sedan 90-talet. I samma hus som Skrivas redaktion finns det faktiskt två små förlag, Palabra och Gavrilo, som på senare år gett ut spansk samtidslitteratur. Men annars är det märkligt tomt utöver enstaka böcker på storförlagen. Ingen av de utgivningarna har heller kommit i närheten av framgångarna för italienska Elena Ferrante och Silvia Avallone, eller franska Édouard Louis, Michel Houellebecq och Valérie Perrin.

Lite märkligt, inte minst med tanke på att Spanien är ett långt vanligare resmål för svenskar, och att spanska är det vanligaste tillvalsspråket i skolan sedan länge.

… statsministerstil

Kan efter min brassestolsläsning rekommendera Ingvar Carlssons I Sällskap med döden. Tänker på hur mycket han hånades för att vara »tråkig« och »omodern« i en tid då Sverige så förtvivlat gärna ville visa sig som motsatsen. I dag framstår han – oavsett vad man tycker politiskt – som kunnig, sansad, grundad och samtidigt öppen för att han inte alltid själv har vetat bäst. Mer sånt hade inte skadat i politiken just nu.

Boken är också skriven utan nervösa sidoblickar, modeord och rädsla för att inte »hänga med«. Känns friskt som en fjällbäck.

… tävlingsuppmaning

Nu tar Fredagsbrevet semester i två veckor. Därför blir detta sista utropet för vår aktuella novelltävling: Deadline är måndag den 14 augusti!

Trevlig helg!
Tobias Regnell

Publicerad 28 juli 2023 och uppdaterad 25 augusti 2023.
Tobias Regnell, Tidningen Skriva
Annons