Under Johannas och mina år vid samma Skriva-skrivbord har jag minst en gång i veckan blivit avundsjuk på att hon skriver så sjuuuukt snabbt. Själv skriver jag hårt, brukar kollegorna anmärka – men inte särdeles snabbt, inte felfritt och inte utan att med jämna mellanrum kolla tangenterna. Jag har fortfarande svårt att se logiken i bokstävernas placering på tangentbordet.
Ekonomijournalisten Tim Harfords bok The Next Fifty Things that Made the Modern Economy tar i ett kapitel om det så kallade Qwerty-tangentbordet (efter bokstäverna högst upp till vänster) upp ryktet om att det tangentbord som vi alla använder en gång i tiden designades för att sänka skrivtakten.
Även jag har hört detta rykte om att de vanligaste bokstäverna placerades långt ifrån varandra för att forna tiders skrivmaskinspinnar inte skulle trassla in sig i varandra när de sköts upp mot pappret. Men enligt Tim Harford blev Qwerty-tillverkaren Remington helt enkelt bara mest framgångsrika efter några års konkurrens mellan olika tillverkare och tangentbord på 1880-talet – en framgångsfaktor var att Remington var bra på att arrangera skrivmaskinskurser för sekreterare.
Och när Remington »vann« blev alla andra tillverkare tvungna att anpassa bokstävernas placering på sina skrivmaskiner.
Att Qwerty inte avsiktligt skapades för att sinka oss alla hindrar emellertid inte att det finns tangentbord som är bättre anpassade till de ord vi skriver mest. Den alternativa Dvorak-layouten ska till exempel göra den som tränar till en både snabbare och felfriare skribent. Du kan faktiskt byta till Dvorak på till exempel en Mac, men så långt går få av oss.
Som Harford skriver så var det ingen då, på 1880-talet, som funderade över hur tangentbordet skulle fungera på en Ipad i dag. Vilket får mig att fundera på alla andra mediokra tjänster och lösningar som vi sitter fast i, skapade av en skenande marknadsekonomi som präglas mer och mer av »vinnaren tar allt«. Tänk Facebook. Tänk Amazon.
Eller tänk AI – vem kommer att sätta standarden där? Jag tror inte att vinnaren blir det företag som bjuder på störst användarvänlighet, bäst integritetsskydd, rimligast arbetsvillkor och lägst konsumentkostnad.
Veckans …
Förr spökskrev han biografier åt färgstarka herrar som Ken Ring och Tommy Körberg. Nu skriver han kriminalromaner med kvinnliga huvudpersoner. »Det är jävligt skönt att slippa sina egna tankar ett tag. Jag är otroligt trött på mig själv«, svarade Klas Ekman när vi frågade varför han så gärna skriver utifrån perspektiv som inte är hans eget.
Redan nu kan du läsa samtalet med Ekman från nya Skriva, som prenumeranter kan läsa digitalt i sin helhet från och med måndag morgon. Till brevlådorna kommer tidningen någon gång mellan måndag och torsdag, beroende på brevbärarens utdelningsschema.
… tack
Trött på Qwerty? Du kan ju alltid använda penna och papper. Stort tack till de över hundra Skrivaläsare som via mejl och Instagram delat med sig av sina erfarenheter av att skriva för hand. Några av era klokheter är publicerade i anslutning till deckarförfattaren Karin Alfredssons reportage i nya numret.
… författardokumentär
På söndag släpps Elin Berges nya dokumentär om Stina Stoor på SVT Play. I en intervju i Nöjesguiden berättar Berge om filmens tillkomst, om Stoors omskrivna skrivkramp och om kravet på oss alla att leverera. Som Stina Stoor uttrycker det i filmen: »Värdet hänger samman med att producera text, om jag inte skriver bidrar jag inte med något.«
I Skriva porträtterades Stoor 2015 av dåvarande chefredaktör Per Adolfsson, i ett läge då hennes förhållande till skrivandet var ett helt annat: »Jag blir liksom berusad av min egen formuleringsförmåga. Språkglädjen, och även språkallvaret, och det där förryckta. Och förryckt, det är ett underbart ord. Det är så min skrivprocess ser ut. Jag blir som förryckt! Och sen skäms jag. När jag har satt den där punkten och har skrivit något jag tycker är lysande. Det är som om jag har haft en otroligt passionerad kärleksaffär eller nånting, och helt plötsligt kommer hem till familjen och inser att herregud, vad har jag gjort?«
Läs hela den fina texten om Stoor och »Stoorskan« här.
… saknad
Stewe Claeson var en ordens man. Lovordad som författare och översättare.
Och avgudad som skrivlärare.
Claeson stod bakom en stor del av utvecklingen av Sveriges moderna skrivutbildningar på folkhögskolorna, och var en av grundarna när det handfasta författarutbildandet tog steget in på universiteten genom utbildningen Litterär gestaltning i Göteborg. Nina Wähä, Torbjörn Flygt, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Therese Bohman är några av alla de författare som låtit tidiga texter landa framför Stewe Claesons nyfikna ögon.
Claeson hyllade folkbildningen och menade utifrån sin erfarenhet att en god författare kunde växa fram ur nästan vilken mylla som helst. Därför var han också missnöjd, när jag pratade med honom för två år sedan, med att Litterär gestaltning »akademiserats« på senare år. Den utvecklingen förskjuter fokus från elevernas skrivande och lärarnas handledning, och riskerar dessutom att stänga ute elever från en mindre studievan bakgrund, menade Claeson.
Läs gärna Skrivas porträtt, där Claeson bland annat avger följande visdomsord: »Där bland eleverna kan det sitta någon som inte skrivit mycket tidigare, men som ändå skriver så där hisnande bra. Rader och hela stycken av ett slag som man aldrig sett förut. Och då gäller det att vara jävligt försiktig som handledare. Att ligga lågt och inte prata sönder det. För det finns lärare som förstör bra texter genom att gå in för tidigt och peta i det och be eleven skriva om vissa saker medan texten bara blir sämre och sämre.«
… tävlingspepp
Vi får återkommande glada tillrop från tävlingsdeltagare. Några rapporterar också att bidragen öppnat nya dörrar i skrivlivet. Therése Sandberg mejlar: »Jag är mångårig prenumerant på er tidning och vill skicka ett uppriktigt tack för att ni finns och för att ni öppnar dörrar med era tips och tävlingar. 2020 var jag med i en tävling ni anordnade tillsammans med Storytel där man skulle pitcha en idé till ljudbok. Jag vann inte men kom topp tio. Det sporrade mig att skriva ut min ljudboksidé till en roman, som jag därefter skickade in till Lava förlags tävling, där Tobias satt i juryn. Jag vann inte där heller men Lava förlag erbjöd mig ett traditionellt förlagskontrakt på romanen, vilket jag tackade ja till. Nu till hösten debuterar jag med min spänningsroman som även kommer ut som ljudbok. Utan era tävlingar som har fått mig att tänka till, vässa mitt manus och sätta upp deadlines hade det sannolikt tagit mycket längre tid att bli utgiven.«
Härligt, tycker vi, och konstaterar likt OS-skaparen Pierre de Coubertin att det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl.
Ni har i dagsläget 17 dagar på er att skriva en sonett, en dryg månad på er att skriva maximalt 25 ord utifrån en bild och två och en halv månad på er att skriva en novell(10 000 kronor och scenframträdande väntar på vinnaren).
… livekultur
Såg Martha Wainwright i tisdags. Inte lika extravagant konsert som när jag såg brorsan Rufus. Snarare enformigt. Blev faktiskt som mest fångad när hon högläste ur sin självbiografi med den lockande titeln Stories I Might Regret Telling You och mellansnackade om låt- och bokskrivandet, till exempel om hur det känns allt svårare att berätta hudlöst och utlämnande om det egna livet i takt med att barnen blivit större.
I kväll bänkar jag mig på premiären av Processen på Göteborgs stadsteater. Där Josef K ska ha förvandlats från banktjänsteman till regissör. Kafka var ju ingen muntergök men huvudrollsinnehavarna Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson brukar vara galet roliga med sitt lilla improvisationskompani 123 Schtunk. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig.
… saknad 2
Skrivaläsare känner till min svaghet för »klokböcker«, oftast skrivna av kvinnor med minst 60 års livserfarenhet. Ser att Aftonbladet i minnesartikeln använder just begreppet »kloka« om Margareta Strömstedts böcker. Hennes självbiografiskt färgade Natten innan de hängde Ruth Ellis och Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte ligger mycket riktigt högt upp på min klokbokslista. Böckerna – de två sista som hon skrev – ger dessutom inblickar i det sena 1900-talets Litteratursverige och exempelvis Tove Janssons, Aksel Sandemoses och Astrid Lindgrens liv och författarskap. Strömstedts bok Astrid Lindgren – en levnadsteckning är för övrigt också fin – sista tredjedelen är extra intressant för den som vill veta hur Astrid Lindgrens mästerverk skapades.
Margareta Strömstedts svärdotter Jenny Strömstedt skriver på Instagram: »Du förstod vad det var att vara människa i alla dess uttryck, utan att stänga dörren.« Den förmågan lyser igenom även i hennes böcker.
