Det pirrar i handlederna. Det är ett gott tecken. För den där lätta kittlande känslan är pulsen som höjs, och det betyder att det hon just skrivit är bra.
Marie Hermanson brukar bara skriva två-tre sidor innan hon skriver ut texten och sätter sig med glasögon och penna på fårskinnet i fåtöljen och går igenom den. Om pirret kommer vet hon att hon är på rätt väg.
Två tunna gröna växter i terrakottakrukor bor i ena hörnet av skrivarlyan. På väggen en plansch med kinesiska muren och en med buddhistiska munkar. Nött plankgolv med röd matta. Nu är persiennen uppdragen men i vanliga fall tar Marie ner den, och drar för gardinerna.
– Det känns ofta lite farligt att skriva, och då behöver jag ha det tryggt och skyddat. Det här är som min hemliga koja, skild från mitt vanliga liv, säger Marie.
- Mer:
- Författarporträtt
