Vardagen. Människans bästa vän och värsta fiende. En stabil pelare att greppa när det blåser, en hamn att vila i, en trygg förutsägbar lunk. Och samtidigt stressen, tristessen, gnaget, gnället, disken, dammet, soffan, sängen, pip pip morgon igen.
Det är där Helena von Zweigbergk vill vara. Möjligen inte personligen, men i sina böcker.
– Alla vet hur vardagen är och känner igen den, men samtidigt är det någonting med hur vi är i den som är svårt att få syn på. Och det är det som är min ambition – att verkligen få syn på det och lyfta fram det, säger Helena.
För det är i besvikna ryggtavlor och förhoppningsfulla tonfall som det sitter. I ouppackade träningsväskor och nyinköpta jeans, i kvarglömda kaffekoppar och kostsamma semestrar: livet, döden, revolutionen. Allt det som vi är och borde vara och kanske skulle kunna bli. Men förpackat i bagatellartat beige.
- Mer:
- Författarporträtt
