En roman blir till Publicerad 23 oktober 2019

USA + PLÖTSLIG NOMINERING

Att vara i öknen är det mest överväldigande jag varit med om. Första gången jag såg sagurokaktusarna stå som nåt våldsamt strössel över de böljande bergen kunde jag inte tro att det var sant. Det var verkligen så. Fanns ingenting i mitt inre jag kunde jämföra det med, jag bara stirrade. Hur kan det vara så stort. Hur kan de vara så många. Hur kan någonting så ogästvänligt och farligt vara så rusande vackert?

Kanske var det där och då det verkligen föll på plats med att skriva någonting som rör sig i ett sådant landskap — inte för att jag kan beskriva det, jag känner hur bildspråket rinner mellan mina fingrar — utan för att skriva utifrån en sådan plats. Hela tiden nästan lyckas finna orden för det. Oavsett vad så blir skrivandet precis den där fåfänga jakten jag vill ha den till, hela tiden finna en sanning, försöka stänga in ett skeende, en människa, en miljö i en formulering, och ständigt bara nästan lyckas.

Så. Att resa omkring här — och med här menar jag en resa som gått El Paso-Tucson-Williams och Grand Canyon-Kingsman-Las Vegas — kräver hela mitt tillstånd av mig, jag tittar, jag luktar, jag tänker, jag antecknar, jag befinner mig i ett akut och direkt nu.

Men: JAG HAR TA MIG FAN BLIVIT NOMINERAD TILL AUGUSTPRISET!!!

Och jag har vetat om det i en vecka, med absolut tystnadsplikt. Efter att jag gått till grunden med varje tänkbar komplott och konspirationsteori, som kunde vara anledning till att jag blivit nominerad till Augustpriset, känt mig som inlindad i foliehattar och till slut överväldigad kommit fram till att de nog bara tyckte boken var bra (det är alltså Barnet), samt frustrerad upprepat tusen gånger JAG TRODDE JAG VISSTE HUR LITTERATURVÄRLDEN FUNKAR DEN HAR JU KNAPPT ENS BLIVIT RECENSERAD JAG HADE INGEN ANING och sedan drabbats av nervositeten inför att vara med på länk på nomineringsgalan, så har jag dygnat en natt i Williams, uppe i bergen i Arizona, och varit med både på pressträff och galakväll från ett litet Business center bland Grand Canyonturisterna.

Detta har inneburit en märklig klyvning, då jag varit överväldigad av allt runtomkring mig som är stort, taggigt och vackert, samtidigt som jag varit överväldigad av allt inuti som är ett stort HERREGUD. Jag har alltså inte skrivit som jag önskat. Varje gång jag börjat har det varit som att jag inlett varje rad med ett ”oj”, eftersom det varit där jag varit i huvudet, och tankarna har liksom inte orkat sig förbi ojet.

Nu är det dock ute och offentligt, och jag känner hur jag smält samman någorlunda, alltså fysiskt och mentalt. Att bli nominerad till Augustpriset är ju att få en sån himla fin medalj och så lyssnar folk och så skriver folk och så är man liksom inbäddad i en väv där det verkar som att alla inte bara tycker om det man gör, de är liksom glada för att man finns också.

Med den energin i ryggen ska det nog bli lite fart här med!

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades 23 oktober 2019 och är skriven av .

Annons