Att sitta i en bil och skriva fungerar bättre än vad till och med en sån som jag (som är överdrivet positiv till den sortens möjligheter) skulle kunna tro.
Efter en natt i Austin som gick från tryckande hetta till snålblåst på bara ett par timmar, en kaffe i Georgetown (finns ett bra kafé för den som passerar!), ett bröllop utanför stan, en lunch i Boerne där allt gick i tyska färger och fåglarna i floden var större och mer färgglada än gräsänder, en natt i Bandera (THE COWBOY CAPITAL OF THE WORLD) där ett countryband spelade på en bar som var mycket, också självmedveten, och där amerikanerna inte alls var särskilt bra på biljard men bjöd på hemmagjord mat då en fyllde år och ölen var billig och alla dansade när de spelade Long black veil och den enda som inte hade en vit cowboyhatt hade Trumpkeps och alla hade kniv och nån hade säkert pistol och bartendern haltade och allt i hennes ansikte drogs nedåt, men man tyckte om henne — efter det och efter en lång, lång körning genom öknen, genom berg och genom regn, förbi en sjö där en hök hängde i luften och vågorna slog och hundarna skällde, så kommer man fram till ett motell i Fort Hancock. Här finns ingenting förutom mexikanska gränsen och en solnedgång, genomborrad av regnstrålar.
Det är ett landskap att vara i, ingenting är för mycket, för allt är mycket och jag läser igenom det jag en gång skrivit och det känns som att det ger mening. Sätter samman nya scener. Skriver rubriker. Ser bilarna på motorvägen passera genom mörkret.
- Mer:
- En roman blir till