Efter att ha provskrivit lite på de olika anekdoterna, har jag insett att de som det enklast går att bygga början – mitt – slut av är:
- Hundens ögonbryn (där just hundens ögonbryn och dess muskulatur kokades ner till en liten, liten bisats)
- Kyrkklockorna
- Bubblaren ”alla människor finns samtidigt”
Så — ack! — ingen Tuffi denna gången heller! Men jag visste ju det, jag hade ingen djup insikt som kunde speglas i elefanten Tuffi. Det går såklart att bygga vidare på tanken om frihet och att kasta sig ut, men jag känner det inte. Inte just nu. Inte så att jag letar efter orden för att fånga in det, det betyder ingenting för mig, och då blir det satan så mycket svårare.
Insikten att människor i alla tider har utbrustit ”Nämen åh, en sån söt!” gör mig däremot på otroligt gott humör. Jag tänker på det, om inte dagligen så i alla fall varannan dag, och blir på synnerligen glad. Där traskade de första människorna runt i tidernas begynnelse, och ägnade sig åt att bli skapelsens krona, och det de gissningsvis lade mest energi på, var att klappa på gulliga, små djur och utrbrista: Nämen åh en sån söt …!
Det här med kyrkklockorna tänker jag också mycket på. Det är någonting som händer vid ett gemensamt, jag har funderat på det i relation till att hela Göteborg nuförtiden är ett bygghål, och att de spränger för den nya tågtunneln precis under mitt kontor. Det innebär att då och då skakar hela världen till, en hundradels sekund av djurisk skräck för att marken gungar, och sedan ett skratt västlänken-igen-gud-vad-de-spränger. Det fina, och intressanta, är blickarna, hur folk tittar på varandra när alla upplever samma sak. Någonting där finns att hämta, som gör mig nyfiken.
Och alla människor finns samtidigt. En uppräkning. Inte svårare än att göra den språkligt melodisk med en tillfredsställande rytm. Vackert så.
Sådärja – tre skelett på en och en halvtimma, jag kanske klarar detta idag, så jag får lite söndag på måndagen!
- Mer:
- En roman blir till