Denna oändliga lust att skriva! Dessa oräkneliga andra arbetsuppgifter som måste klaras av först! I två veckor till lever jag i en inandning av småmåsten, innan sommaren tar vid på allvar, med sina oändligheter av tid!
Sommaren, ja! Jag föreställer mig att jag knappast är ensam om att ha juli-augusti som produktionsmånader i denna bransch! Den anställde har ju semester, den frilansande kulturarbetaren (undertecknad) får ändå inga jobb! Med andra ord: hög produktionstakt + stor mängd läsning. Ägna sig åt Ponnyboken SHERIFFENS HÄMND som dessa citat är hämtade från, till exempel. Faktiskt ta reda på vem Donald B. Reach är, som är pseudonymen för dessa böcker. Till skillnad från vanlig kioskwestern är det ju en extremt svensk hjälte (i stil med Karl Mays tyska pangpanghjältar).
Jag har hittills endast funnit en enda Ponnybok, ska fördjupa mig ytterligare i dem vad det lider.
I övrigt? I helgen som gick var jag i Malmö och kollade på Svenska mästerskapen i Poetry slam. Det finns inte något kulturevenemang mitt hjärta klappar hårdare för än Svenska mästerskapen i Poetry slam!
Poetry slam är en tävling i att läsa upp dikter man har skrivit själv inför en publik som sätter poäng på en. Man får varken använda rekvisita eller scenkläder och har en tidsbegränsning på 3 minuter och 9 sekunder. Poängen sätts (vanligtvis) av fem stycken slumpvis utvalda jurygrupper i publiken på en skala mellan 0,0 och 10,0. Högsta och lägsta poängen stryks därefter, för att undvika jävsituationer. Det anordnas lokala poetry slamtävlingar över hela landet, med uttagningar till SM. Varje ort skickar sedan fyra poeter att tävla. SM går av stapeln under Kristi Himmelsfärdshelgen varje år.
Årets svenska mästare i Poetry slam, Andra Anna, fotot taget av Oskar Hanska.
Vad säger man när man tävlar i poetry slam? Jo, man säger saker som: ”the best poet always loses”, ”the point is not the point, the point is the poetry”, ”det går inte att tävla i poesi – det är därför vi gör det!” etc etc etc – och det man egentligen säger är: tävlingen är skitsamma, det är bara en form. Skrivandet söker ju sitt sammanhang, något att studsa emot eller spegla sig i. Trots att ensamheten är fullkomligt fundamental för den som vill skriva, det är en ensam syssla och kan inte vara något annat – så är det också en märkligt social aktivitet. Skrivandet är ju dialog. Längtan till dialog. Hopp om dialog. I tid förskjuten dialog, över rum och över århundraden. Visst var det där jag började? Jag var så fruktansvärt ensam, och litteraturen var ett svar på den ensamheten, skrivandet som en möjlig gemenskap, att gå från att ta del av något stort, till att bidra till det. Och i det, mina famlande första steg, började jag tävla i Poetry slam. Jag tror att jag där fick det andra får på folkhögskola, ett sammanhang där man fick prata om skrivande, något jag inte funnit någon annanstans.
När världen utanför talar om Poetry slam glömmer den lätt att det är framförallt det SM i Poetry slam är – alltså en amatörscen. Ett första sammanhang. En lek, där folk får pröva sig fram.
Så vad kan man lära sig av den, förutom att livet är lättare att leva när man har en och annan vän som gillar samma saker som en själv? Vad är det ens, varifrån kommer formatet? Som allt populärt från 1900-talet kommer det från USA!
Poetry slam grundades i mitten på 80-talet i Chicago som en barlek, för att locka folk till poesikvällar på ett (ganska sunkigt) ställe som heter the Green Mill, där en man som heter Marc Smith anordnade poesiuppläsningar. I slutet av kvällen hade han en ”tävling” som han kallade för Poetry Slam, där publiken fick sätta poäng på poeterna för att det skulle bli lite roligt och lite publikinteraktion. Snart visade sig att det verkligen fungerade – och publik kom enkom för att gå på poetry slam och struntade i poesiuppläsningen innan. Därifrån var steget inte långt till att faktiskt skriva ner lite regler, och hejsan hoppsan hade det spridit sig över hela landet, och när det kom till New York kom det följdriktigt snart också till Europa. Nu arrangeras tävlingar över hela världen, från Sydafrika till Grönland och allt däremellan. Till Sverige kom poetry slam 1995, den första tävlingen vanns av Bob Hansson. Svenska mästerskap (med lokala uttagningar) har anordnats sedan 1997, vilket gör den svenska scenen till en av de äldsta i Europa.
I stort sett alla scenpoeter som bokdebuterar får höra det, alltså hur det talade ordet tar plats på boksidan. ”Scenpoesin rytm” är en återkommande mening. Det finns något djupt fascinerande över hur mycket av det talade ordet som faktiskt får plats på pappret, och vilka delar av språket det är som omöjligen låter sig översättas från ett format till ett annat. Vad gäller rörelsen papper till scen finns ju hur mycket tänkt som helst, men andra hållet – från scen till papper, vad innebär det? Jag läser ju alltid det jag skriver högt parallellt med att jag skriver det, har det med min bakgrund inom scenpoesin att göra, eller är det en helt ordinär arbetsmetod? Jag tänker att när man talar om scenpoeters prosa eller bokpoesi, att det egentligen är en alldeles för enkel analys att säga rytmen kommer från scenen, men jag vet inte.
Jaja – idag är mest en dag när jag beklagar mig över allt jag måste göra, vilket innebär att jag givetvis ägnar mer tid åt ambitiösa omskrivningar över mitt tillstånd än åt att beta av saker och ting. Jag bläddrar i SHERIFFENS HÄMND och flyttar runt mina dokument. Nästa vecka ska jag repa in tre föreställningar och sedan framföra dem på Ljungby berättarfestival tillsammans med min vän och kollega Kajsa Bohlin. Nu när jag snart är officiell bloggare också i tidningsformat kommer jag att öka inläggshastigheten något – planen är minst ett inlägg i veckan, helst på en torsdag, men så fort jag känner något eller tänker något eller slås av en strålande idé eller behöver se nåt i skrift jag skrivit på en skärm eller dylikt, så kommer det dyka upp nåt nytt!
Nä nu ska jag genast sluta försöka ta en inte-direkt-akut-pinsam författarselfie och va lite kreativ istället.
- Mer:
- En roman blir till
