Imorgon åker jag till USA. Jag ska vara borta fram tills början på november. Det innebär följande:
- HERREMINGUD vad jag kommer att skriva!
- Hur då? Som ett minimum två timmar per dag. Det klarar man alltid av. I realiteten blir det gissningsvis sju timmar en dag, fyra en annan och två en tredje, men alltid minst två.
- Regelbundenhet och disciplin är nyckeln till glädje!
- Mitt resesällskap har lovat att köra bilen om jag måste skriva i baksätet. Jag kommer att skriva i baksätet! Rätt igenom Texas, New Mexico, Arizona!
- Jag kommer att befinna mig i en helt annan tidszon, vilket innebär att ingen kommer att ringa och inga mejl blir akuta att svara på, för är det akut är det ändå mitt i natten!
- Jag kommer att vara i öknen igen!
- Detta landskap som landat i min själ på ett närmast orimligt vis!
- Denna blogg kommer inte endast vara en skrivarblogg, utan också en reseblogg som vore det 2004!
- Idag är jag i London.
Att vara i London betyder att jag ikväll (med en entusiasm som inte är av denna världen!) ska gå och kolla på musikalen Hamilton. Eftersom musikalen Hamilton i stort sett sammanfattar hela min inställning till historia och fiktion, så blir det inte sista gången jag nämner den här.
Undersöka, grotta ner sig i fakta, flödesskriva. Du är en etablerad författare med krav på dig – kvalitet! Men om man inte är etablerad, kan man inte bara strunta i om alla detaljer är genomkorrekta? Om man aldrig har skrivit i västernmiljö, mycket kofösa och uselt betalt, hur blir det då om man friskriver i typ tjugo minuter? (Ok, tiden kanske sprack lite.) Det var middag i Thane, och solen jobbade hårt. Det knastrande förstrött i kaktusarna. En hund slank över torget, nosade. Snart skulle Swanson komma förbi, pålitlig som en baksmälla. Jodå, jag hade kniven, en äkta Jim Bowie.… Read more »