Det är väl egentligen enda gången man helt ogenerat får tala om sig själv och sitt skrivande timme ut och timme in utan att någon höjer på ögonbrynen eller tänker vad-är-det-där-för-pretentiös-jävel – med andra ord, att ha bokrelease är helt fantastiskt! Som födelsedagskalas och succéshow i ett!
Hej, jag heter Olivia och nu tänker jag att jag river igång den här bloggen dagen efter festen i Göteborg (det var först en i Stockholm och sen en på hemmaplan) med att bara säga tack tack tack till alla som kom och hej hallå till alla er andra, nu kör vi igång det här!
Eller…?
Kanske får jag unna mig bara lite mer sonettkrans innan det blir dags för romanskrivande? Jo, jag unnar mig det!
En sonett består av fjorton rader jambisk femtakt (alltså typ elva stavelser), oftast rimmat ungefär enligt det här schemat:
En sonettkrans består av femton sonetter, där varje sonett inleds med samma rad som den föregående avslutas med. Den femtonde sonetten, kallad mästarsonetten, består av de första raderna i de fjorton föregående. Alltså så här:
Eller om man gillar färg:
Anledningen till att man skriver en sonettkrans kan ju vara skiftande, men för min del började det i romanen jag arbetar med, med titeln Torr, torr kaktus (som alltså är den vars tillblivelse ni kommer att följa här). Eftersom det är en vilda västernhistoria – komplett med pangpang och tågrånare och lömska sheriffer – innehåller den väldigt mycket maskulint kodat våld och glorifierar också till viss del detta maskulint kodade våld. Jag satt och skrev hösten 2017, parallellt med att jag läste vartenda metoo-upprop jag kunde komma över, och alltså tog del av historier och vittnesmål om de förödande konsekvenserna och det fruktansvärda slöseri med liv som maskulint kodat våld i slutändan leder till. Det gick inte ihop för mig. Jag ifrågasatte allt, och i synnerhet den roman jag arbetade med. Till slut pallade jag inte, och nån gång kring årsskiftet körde jag fast. Jag insåg att jag var tvungen att göra något helt annat, och började därför att skriva på en sonettkrans.
Gud, vad skönt det var!
Och vad skriver man då om? Jo, det brukar ju vara så att de som skriver på klassiska versmått är synnerligen intresserade av litteratur och litteraturhistoria, vilket ofta avspeglar sig i ämnesval. Den helt perfekta sonettkransen ”Den mörka stigen” av Lotta Olsson (lästips!), är ett exempel på det, då den behandlar Orfeus och Eurydike-myten. Själv tänkte jag som så att ska det göras ska det göras på annat sätt, och ville därför skriva något mer eller mindre aktuellt.
Jag är mycket intresserad av fotografier, särskilt sådana som får ikonstatus (det är något med sanningsanspråket, jag kommer att återkomma till detta!), och som alla normalt funtade människor hade jag känt något mycket starkt kring bilden på Alan Kurdi. Hur den publicerades och hade sådan enorm kraft, och hur skrämmande kortvarig den kraften var. Vad bilden verkligen föreställer – ett drunknat barn, ett mänsklighetens misslyckande, en oersättlig förlust, en politikens konsekvens. Hur försiktigt man måste närma sig en sådan bild, då den avbildar en tragedi, och därför tvingar en platt mot marken i relation – jag vet ingenting här, jag famlar. Hur man alltid kan använda skrivandet för att försöka förstå. Jag försöker förstå. Jag tänker att det bilden visar är en förlorad barndom, att det vrider om något i bröstet på oss, för vi alla har ju en, och den barndomen – lycklig eller olycklig – är vår absoluta rättighet. Att om man inte längre ser en förlorad barndom i en sådan bild, så har man också slutat att se människor som människor, så har man delat upp, så har man brutit mot det enda som är viktigt i relation till andra.
Jag tänkte på fotografiet och jag tänkte på hur Europas politiska rörelser ser ut och jag tänkte på sonettkransens konstruktion, hur den obönhörligt leder fram till den sista sonetten och jag tänkte på barndomen och på vad barndom är.
Sedan började jag skriva. Jag lät den sista sonetten beskriva bilden på Alan Kurdi, och så lät jag de fjorton föregående vara en barndomsskildring, trots att jag aldrig riktigt skrivit om min egen barndom innan, aldrig varit riktigt intresserad av den, bara tänkt att det var väl inget särskilt med den förutom att den var helt unik. Nu blev ju precis det poängen – att visa upp en helt unik barndom är att visa upp att varje barndom är unik, tänker jag och att det alltså var en helt unik barndom som gick förlorad.
Så blev jag klar. Så blev det världens finaste bok. När en bok väl är på plats går det ju att säga hur mycket som helst om den. Det är någonting med skrivandet, att man tänker så fruktansvärt mycket och så är man helt ensam om det under så fruktansvärt lång tid. Inte förrän boken är klar börjar man prata, och då är det flera månaders tankearbete som bara väller ut.
Herregud, vad jag pratar nu! Göteborg utspelar den sig i! säger jag. Kolla, kolla, jag citerar Håkan Hellström! På tal om det, varför finns det fler skönlitterära debutanter i Malmö än i Göteborg? säger jag. Diskutera i smågrupper! Den bundna formens frihet, att alltid få luta sig på en struktur! utropar jag. Struktur som ett sätt att förstå världen! Hur det känns att skriva om sin barndom och då också automatiskt skriva om hur man började att skriva, vilka laviner av tankar som sätts igång! konstaterar jag. Vad är ens politisk litteratur? frågar jag retoriskt. Är det verkligen vad jag sysslar med? Vetefan! svarar jag mig själv. Fortsätter sedan: Varför är det så sällan folk vågar vara allvarliga och rimma samtidigt? Rimmet, som jag älskar det! Det dansar! Jag gillar system! Vad gör jag nu? Jomen det vet jag! Jag ska följa upp denna sonettkrans med en vilda västernroman!
Jag är så otroligt glad för det.
- Mer:
- En roman blir till