En roman blir till.

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

En roman blir till Publicerad 3 december 2019

På tåget, ett lyckligt slut och Gustaf Fröding

Jag sitter på tåget upp till Stockholm, för idag ska jag vara med i Lundströms bokradio. Det är första morgontåget upp, och mörkret ligger tungt ännu, alla gäspar, också jag, sträcker ut sig i sätena, sluter ögonen, försvinner bort med halsduken som filt och ju större hörlurar desto bättre.

Det blir alltid som ett upplopp i december, alltså i betydelsen sista sträckan, snart vid mållinjen. Som att något automatiskt måste sammanfattas och därför också vara färdigt, jag är trött. Jag slarvar med att svara på mejl, jag betar av och ser till att jag gör precis det som krävs, inte mer, vill gå hem, vill värma mig, vill läsa bok och titta på enkla hjältehistorier som alltid slutar lyckligt. Vill också skriva roman. Jag visste att det skulle hända, jag gissade att det skulle hända någonstans nu, hur berättelsen tar sig in i huvudet på riktigt, sådär som sista tanken innan man somnar. Jag har skrivit ett nytt slut. Det gamla slutet skrev jag för länge sedan, för att veta vart jag var på väg, men så började det flyta ut, började jag vilja någon annanstans, började jag tänka nej, det måste vara tydligare, enklare.

Jag återkommer ofta till när jag läste Frihet av Jonathan Franzen (spoilervarning!) och i flera dagar efteråt var helt uppfylld över att alla blev vänner på slutet. Jag gick omkring och kände nåt som nog får kallas hopp. Det finns något lockande i att sluta med en katastrof, för att man kan och för att man vågar, för att man vet att det fruktansvärda slutet onekligen ligger kvar i en efter en läsning och inte lämnar en — man vill inte vara hollywood eller hallelujahkör — men ibland stannar också det lyckliga slutet kvar, och då går man ju runt och är glad. Det är nåt, det med.

Med det sagt: nej, det är inget lyckligt slut. Kan inte släppa katastrofen!

I övrigt läser jag Krilonböckerna av Eyvind Johnson. Jag kan inte sluta tänka på Krilon. Alla borde läsa Krilon. Det är ren och skär fröjd att läsa Krilon. Alltså som en lektion i vad litteratur är och bör vara, så spännande att läsa Krilon, en sån språklig dans att läsa Krilon, en så modig och rimlig analys av makt och motstånd att läsa Krilon, en sån fantastisk hjälte Krilon är!

Förra veckan var jag först på augustgala (flådigt!) och sen var jag i Lomma och Bjärred och gjorde skolbesök för alla femmor i kommunen. Vid ett tillfälle räckte två tjejer upp handen och frågade om jag kände till en poet som hette Gustaf Fröding. En favorit!, sade jag och blev mjuk i bröstet. Sedan läste de, väl inövat, en dikt av Gustaf Fröding (som jag sedan googlade reda på var hans svar till Selma Lagerlöf (!) efter att också hon hade kritiserat hans osedlighet). Och som ett avslut på detta, som ett lyckligt slut, med den största av förtjusning och tro på framtiden om ett par 08:or lär sig detta utantill, så går den så här:

I dritande ställning jag läste ditt brev,
och ju mer jag läste – ju mer det drev.
Och marken var naken och saknade löv,
då tog jag ditt brev, och torka min röv.

1
Skriv ett svar

avatar
1 Samtalstrådar
0 Svar på trådar
0 Följare
 
Kommentar med flest reaktioner
Hetaste samtalstråden
1 Medverkande i samtalet
Olivia Bergdahl Nya samtalare

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

  Följ  
newest oldest most voted
Notify of

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg

En roman blir till

<3 kortkort

Publicerad 4 september 2019

En roman blir till

Fråga allt!

Publicerad 21 augusti 2019

En roman blir till

Steg 10 – FANFAR

Publicerad 5 augusti 2019

En roman blir till

Steg 3 – dippen.

Publicerad 4 augusti 2019