Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och har precis släppt sin andra diktsamling Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.

När hjältens röst blir din

Olivia Bergdahl sökte hjältarnas och drömmarnas språk till sin roman, men också ett språk bortom kön och identitet. Till slut hittade hon rätt.

En musiker som på gehör plockar ut en melodi. Vi föreställer oss det. Trevande först, missar en ton, rättar till. Suckar. Försöker igen. En gång till. Och så är den där. Inte färdig än, men igenkännbar. En gång till, det är något som inte stämmer. Fel tonart? Pröva igen. Och så igen. Ett leende bryter fram, det är skattletarens leende, den som grävt sig fram till målet. En gång till, starkare nu. Igen. Där är den! Den sitter i fingrarna, självklar, den väller fram! Och vi andra kan sjunga med. Vi känner melodin.

Att finna textens ton är att finna sanningen. Lika euforiskt. Här är rösten. Nyss skavde det, klingade falskt, men nu sitter den i fingertopparna. Den gick från första person till tredje, till första igen. Den gick från presens till imperfekt, den fann en metafor, ett komma byttes ut mot en punkt. Den stora magin: från detta döda ting som ett papper är, stiger någonting levande fram. En röst. Som vore det en människa. Sjungande. En melodi.

Nu ska jag berätta hur det gick till när jag fann tonen i den bok jag håller på att skriva. Så här var det:  Jag skummade igenom gamla utkast och ett av dem började med »Om det finns någonting jag kan, så är det att känna igen en möjlighet«, för att sedan beskriva hur ett föräldralöst barn följer med en syfilissjuk prostituerad utan näsa. Där var det. Det var det som hade fattats – en självgod försäkran. Med det i ryggen har jag sedan kunnat skriva utan större problem, och det känns som – nej, det känns inte, det är ett faktum! – att det stämmer. Fingrarna har hittat vägen över tangenterna, lätt som en plätt, halleluja, nu kör vi! Ångesten tar vi en annan dag, för här är ju melodin, jag har hittat den, jag kan spela, dansa, sjunga!

Eller, om jag ska vara helt ärlig, så här var det: när jag bestämde mig för att skriva en vilda västernroman började jag lära känna vilda västernhjälten. Jag tyckte om det jag läste. Det påminde om någonting som låg djupt inom mig, en gammal, barnslig dröm.

Ingen kan slå så hårt, kasta så långt, springa så fort. Ingen är så bra på att skjuta. Våldet är en möjlighet, och hjälten behärskar det. Hjälten bryr sig inte om relationer, utom en eller ett par vänner. Hjälten är populär ändå. Rider in i en stad, räddar invånarna från farliga skurkar – eller så är det hjälten som är skurken, obekymrad, lättsinnig, farlig och charmig, vill dricka whisky och dansa med nån som är vacker och spela poker, och sedan rida vidare. En frejdig, levnadsglad hjälte, som lever livet gott i första hand, och lyckas göra det tack vare sin fruktansvärda kompetens.

 

Annons

När jag började läsa böcker, var det sådan jag ville låtsas att jag var, med allt vad det innebär. Sjörövare, riddare, cowboy, bandit. När jag steg in i litteraturens magi var det möjligt. Jag blev sjörövare, riddare, cowboy och mer än så, jag blev det som är den röda tråden hos varje sådan hjälte: jag blev fri. Jag fick lov att vara helt fri. Sen kom jag in i puberteten. Polletten föll ner och på den stod det att när jag blev stor skulle jag bli kvinna, och ett visste jag om sjörövare, riddare och cowboys, och det var att kvinnor var de inte. Jag fattade såklart att mina drömmars sjörövare, riddare och cowboys aldrig skulle komma att existera, men det var inte däri besvikelsen låg. Det handlade om vem som hade rätt till vilken saga, vilken dröm, vilken frihet. Ingen social regel vi tutas i från tidig ålder är så grundläggande som regeln om kön, och jag förstod att jag hade begått ett oerhört misstag. Jag hade identifierat mig med fel karaktär. Därigenom togs själva drömmen ifrån mig och med den, den berusande känslan av frihet.

Att nu skriva det jag gör, handlar om att återta någonting jag en gång hade. En hjälte. En sådan hjälte jag kunde identifiera mig med då, en hjälte bortom könet. En könsneutral hjälte, men inte med en könsneutralitet som har med sexualitet att göra, eftersom det språket jag vill nå ligger före, eller bortanför sexualiteten. Det är inte heller en könsneutralitet som har med identitet att göra, att vara kvinna, man, icke-binär. Det är befrielsen från identitet.

Det är oerhört svårt, och fruktansvärt pretentiöst. Själva den språkliga ambitionen att skriva så, står i skarp kontrast till det som ska uppnås: spänning. Äventyr. Fart. Det måste vara en hjälte som är sannolikt osannolik, jag vill inte på något sätt bryta den tradition jag skriver i, för jag gillar ju den. Jag vill inte jävlas med hjältesagan, berättelsen, vilda västern, jag vill omfamna den. Men, hur använder man då pronomen? »Hen«, säger väl ni, detta fantastiska ord! Men ack – då skulle det bli uppenbart! För att jag överhuvudtaget ska kunna motivera en könsneutral text måste själva förutsättningen vara att detta inte märks.

 

Efter långa, hårda arbetsdagar gjorde jag det till slut mycket enkelt för mig, och skippade pronomen. Är det möjligt? Jorå. För det första är det en jag-berättare som står i fokus, annars hade det inte gått. För det andra är inte alla karaktärer könsneutrala, bara banditgänget. För det tredje finns det oräkneliga könsneutrala amerikanska namn (de heter Emerson, Skye, Augustine, Harper, Dominique, Cassidy …). För det fjärde är pronomen överskattade. Jag föredrar ändå att skriva utan, hoppa subjektet i de flesta meningar. Alltså, jag börjar med subjekt för att sedan fylla på med meningar utan. Jag gick till parken. Såg en hund. Såg solstrålarna brytas genom grenverket. Såg ett äldre par hålla handen. Betraktade dem stilla en stund. Gick sedan hem igen. Ni fattar. En alldeles särskild rytm uppstår, och jag tycker om den. Att jag sen behöver skriva ut karaktärernas namn oftare än vad jag annars skulle gjort, samt tvingas till vissa små krumbukter (»… även om Blake gillar att hålla låda, finns det inget den jäveln tycker mer om än att sitta inne på information«) är saker jag kan leva med, liksom att flickor och pojkar blir ungar, att folk får hår i allmänhet istället för i ansiktet och att cowboys blir kofösare. Man kan kalla det ett nytt instrument, ett mer komplicerat, jag måste anstränga mig, men med övning har jag lärt mig tonerna också här. Nu sitter det i fingrarna och bara häromdagen fann jag alltså den första tonen i melodin jag vill spela: »Om det finns någonting jag kan, så är det att känna igen en möjlighet.« En självgod försäkran, och därigenom huvudpersonens röst, plötsligt med självklarhet sådan som jag hört den i mitt inre.

Din ton finns där. Ställ frågorna: Vad vill jag med den här texten? Varför skriver jag den? Vilken röst saknar jag i världen, vilken röst vill jag plocka fram som en melodi aldrig förut spelad?