En roman blir till.

Här följer vi scenpoeten och författaren Olivia Bergdahls bokresa, från tankefrö till läsarmöten.

En roman blir till Publicerad 16 juli 2019

Mot Bingen! Att göra en researchresa, dag 1

Häromdagen bestämde jag mig för att åka på researchresa till Bingen och skriva klart min pjäs. Bingen ligger lite drygt en timma utanför Frankfurt.

Jag satt länge i SJ-loungen på centralen i Göteborg, där man får sitta om man har första klass-biljett, och det hade jag, för det är halva priset under sommaren. Nog är det lite annorlunda på sommaren, en annan sorts människor där, och jag kände yran i mig, den att snart resa länge, länge, plockade på mig våtservetter och fyllde vattenflaskan med bubbelvatten. På Drottningtorget såg jag en mås få tag i en överkörd råtta, andra måsar jaga efter. Jag satt med svagt molande mensvärk hela vägen ner mot Malmö och läste Kristin Lavransdotter, stirrade på pjäsen, drack en kopp kaffe för mycket.

Jag vandrade fram och tillbaka på Malmö central, de underjordiska spåren En gång blev jag nakenvisiterad av tullen där, i deras galonrum. Det var efter att jag hade börjat skämta med dem på väg från Danmark om alla mina allergimediciner. Jag tänkte då att det var en lustig anekdot, jag tänker nu att jag blev mer chockad över att bli nakenvisiterad och oskyldigt anklagad, om än släppt med än en gång, än vad jag då kunde erkänna. Jag köpte biljett till Köpenhamn och såg bropelarna flimra förbi tills det blev orm av det, en enda rörelse. Kunde inte släppa tanken på att den som stänger av sina känslor alltid kan besegra den som inte gör det, och att det är något fruktansvärt. Att det också finns det vackraste i det, för den som stänger av sina känslor har förlorat det enda som är värt något.

Det tog lång tid innan jag förstod att de oräkneliga människorna med gula scarfar käckt knutna runt halsen var Jehovas vittnen, och att det denna helg var internationell sammankomst i Köpenhamn. Jag gissade att de som hade sombreros och gula scarfar var den mexikanska delegationen. En kvinna med gul scarf och en namnskylt där det stod kærlighed. Två barn med gula scarfar och handmålade skyltar, stora färgglada barnbokstäver: ”We love you”. Alla med gula scarfar vinkade mot varandra och log, jag log tillbaka som man ju gör som människa. Jag hade tre timmar innan tåget skulle gå, gick till sjöarna, köpte en pizza, tänkte det gäller att äta så man står sig inför nattåget. Strosade tillbaka. Hade av ren nyfikenhet köpt en nattågsbiljett på ett tåg jag förstod inte var ett nattåg, utan nåt slags pendeltåg utan byten Köpenhamn-Hamburg, för att se om det var mer värt än att åka nattbussen. Jag glömde, som alltid, att det är en helt annan sak att resa genom Europa på sommaren, när tågen och bussarna är fulla av lyckligt semesterresanden. En ny sorts resenärer har tillkommit, konstaterade jag, de som tänker på miljön. Jag hoppas att det leder till att det snart blir lite bekvämare igen, att de börjar köra riktiga nattåg från Skandinavien, som jag saknat dem.

Pendeltåget genom natten var fullt, och mittemot satt ett danskt par som gjorde sig lustiga över sitt sovande barn på ett lite för elakt sätt, men jag hade fönsterplats, det kunde varit värre, jag slumrade ett par timmar, och blev inte kontrollerad av gränspolisen utan fick sova vidare och i Hamburg låg gryningsljuset, gatlyktorna slocknade samtidigt som jag steg ut från stationen och ett duggregn över mitt ansikte, det var lätt att andas.

Jag åkte buss från Hamburg till Frankfurt. Av någon anledning som endast gavs på tyska kunde vi inte köra autobahn, utan slingrade oss fram längs med småvägar. Jag hade en riktigt bra plats, gott om utrymme, jag skrev en lång text om hur människan gav namn till alla djuren, jag började i Dylanlåten Man Gave Names to All the Animals och fortsatte sedan vindlande, jag prövade att lägga de orden hos Hildegard av Bingen. Bakom mig ett äldre par som pratade utan uppehåll och åt solsrosfrön.

I Göttingen pausade vi och jag köpte en macka och en kaffe, men hittade ingenstans på stationen där de sålde kylskåpsmagneter, jag samlar på sådana från platser där jag varit. Vi log mot varandra vi som åkte samma buss, så som man gör för att man är människa. Tyskan började utkristallisera sig som den alltid gör till slut, även om jag aldrig kan få det till meningar, bara enstaka ord och mimik.

I Frankfurt hamnade jag i en kvinnlig prekär situation och kaskadblödde genom mina enda byxor, så jag knöt en tröja runt midjan och köpte hemresebiljetterna för torsdagen, och sedan ett par mjukisbyxor. Jag hoppade på pendeltåget till Bingen.

Nu faller mörkret över en hotellterass. Jag har tagit en dusch och ätit en första ordentlig middag sen i Köpenhamn. Den var minst tjugo gånger godare än vad jag förväntade mig och serverad av en mycket ung kvinna som kallade champinjoner för champions. Jag rättade henne inte, utan bara log och sade danke danke vielen dank som man gör för att man är människa. Det är nästan för kyligt för att sitta ute, men det är böljande vackert och Rhen flyter stilla mellan sluttningarna.

Annons

Annons

Annons

Fler inlägg

En roman blir till

Salt Lake City

Publicerad 30 oktober 2019

En roman blir till

Las Vegas, baby!

Publicerad 28 oktober 2019

En roman blir till

Bokmässan 2019

Publicerad 1 oktober 2019

En roman blir till

Bokmässeveckan inleds

Publicerad 24 september 2019

En roman blir till

En annan arbetsplats

Publicerad 20 september 2019

En roman blir till

<3 kortkort

Publicerad 4 september 2019

En roman blir till

Fråga allt!

Publicerad 21 augusti 2019

En roman blir till

Steg 10 – FANFAR

Publicerad 5 augusti 2019

En roman blir till

Steg 3 – dippen.

Publicerad 4 augusti 2019