I det verkliga livet finns det många människor. Alla har ett liv och ett sammanhang. Ett ansikte, en kropp, en historia. De har en mening, en riktning, och är omöjliga att byta ut. I litteraturen är det oftast rätt tomt. Det finns en anledning till det.
Om man inte uttryckligen vill stämpla Tolstoj i pannan (eller Ferrante, för den delen) – med fördelen att resultatet kan bli lika myllrande som verkligheten är – är en bra regel den här: tvingas man knåpa ihop ett persongalleri att ha på första sidan för att det ska vara möjligt hänga med, så är det läge att stryka lite folk. Det behövs sällan många karaktärer för att berätta en bra historia, och det kräver ett intensivt liv i berättelsen för att texten ska kunna bära fler än ett fåtal. Det är få förunnat att kunna skriva så.
Jo, jag har knåpat ihop ett persongalleri att ha på första sidan. Nej, jag tycker inte att det är en bra idé. Men jag kunde inte låta bli.
Det är som att det flödar tre floder av skrivande i mig. En, fylld med meandrar, vill förstå världen runt omkring. En annan, rakare, försöker säga något av värde. Den tredje, den ständigt yrande och forsande, tycker att det är så fruktansvärt oemotståndligt och hejdlöst roligt att hitta på. Att dessutom få hitta på ett banditgäng är kanske det roligaste av allt, eftersom varje karaktär måste kunna svara på frågan: Varför befinner jag mig utanför samhällsgemenskapen?
Så jag hittade på Dakota från Dakota, som ständigt hade ihjäl folk av misstag. Jag hittade på Dallas från Dallas (om en ska heta en plats blir det roligare om två gör det!), halvt byggd på en amerikansk boxare som heter Dallas Malloy, som 16 år gammal lyckades protestera sig till att få gå amatörboxningsmatcher också som kvinna och som nu är bodybuildare i Los Angeles och då och då framträder med halvdan spoken word. Jag hittade på två tidigare slavar, Harper Fields (döpt efter Mary Fields, »Stagecoach Mary«, som körde postdiligenser och var typ hårdast i västern) och Quinn Blodgett, som jag gjorde till en uppfinnare som kunde dyrka upp vilket lås som helst. Jag hittade på »Den Tyska Slaktaren«, en småtjuv från Tyskland som tack vare sin charm undvek fängelse, och istället skickades till USA (de gjorde så med europeiska brottslingar) och en bipolär cirkusartist som hade kastat kniv på en sheriff. Jag behövde en doktor, så jag hittade på »Dödens doktor«, som varit överklassdoktor på östkusten, men börjat obducera också levande människor för att se hur det fungerade, och därefter blivit fredlös. Jag började med namnen, och fyllde på med karaktär.
Huvudpersonen döpte jag till Emerson. Jag feltolkade en tabell över könsneutrala namn, och trodde, något förvånad, att det var det mest neutrala — vilket stämmer, men endast för barn födda 2017, och inte särskilt många. Det är alltså inte det vanligaste neutrala namnet i USA, utan det där andelen flickebarn och andelen gossar är typ exakt lika stor. Emerson har en bästa vän, som jag döpte till Skye, och så hittade jag på en banditledare, som jag döpte till Augustine efter den verkliga banditen Augustine Chacon, och gjorde till en bildad krympling, eftersom jag tyckte att det var spännande.
Jag kände mig ganska nöjd. Jag knåpade ihop mitt persongalleri till första sidan, och studerade det. Överst stod duon Emerson och Skye, och sedan banditledaren. Självklart så, eftersom det är de tre som är viktiga.
Emerson och Skye är själva pulsådern, en vänskapsrelation, ett vi-mot-världen, en duo. Som förebild finns oräkneliga, men jag föredrar att tänka på dem som Butch Cassidy och Sundance Kid (filmversionen), i scenen när de är jagade av en sheriff och lyckas komma undan genom att hoppa från en hög klippa ner i en flod. Så härliga. Så stiliga. Så bra på pistoler. Och allt de gör, gör de i relation till varandra, och till Augustine. Därför viktigt att också ha banditledaren i början. Jag tittade igen på mitt persongalleri. Suckade. Alla andra, förutom de, är bara pynt, har endast ett värde om de kan förstärka dessa tre karaktärer. Vad tillför egentligen Dakota från Dakota? frågade jag mig. Ingenting! Bort. Samma sak med Dallas från Dallas. Harper fick vara kvar, för det är så Emerson lär sig att skjuta, men Quinn? Bort! Harper kan lika gärna vara den som är bra på att dyrka upp lås! Och cirkusartisten och tysken och doktorn? Har jag verkligen bruk för både en tysk och en läkare? Svaret är nej! Jag slår därför samman dem, hoppar över det tyska (så tråkigt!), och använder doktorns historia, men tillför den tyska karaktären, alltså charm. Ack, vad det gör ont att stryka text. Men det blir så mycket bättre. Den enda karaktären som blir kvar efter att två (eller fler) har slagits samman, är ju ofta så oändligt mycket mer mångfasetterad.
I min förra roman hade huvudpersonen ett kompisgäng på fem, som jag slog samman till en. Jag strök också alla tänkbara familjerelationer. Det gick från 300 sidor till 150, jag strök så mycket att jag var tvungen att skriva till lite nytt.
Svårare då med det som är viktigt på riktigt. Hur skriver man de bärande karaktärerna? Om man börjar utan en tydlig idé om vem som talar, blir huvudkaraktären ofta mycket lik en själv. Samma slags humor, samma sociala förmåga, samma slags ångest, bara omstöpt i en annan miljö. Inget fel i det, och dessutom till viss del oundvikligt, eftersom man i slutändan inte har något annat än sig själv att jobba med. Men det är rätt tråkigt.
Jag har en strategi för att slita mig bort från mig själv, jag rör mig ännu närmare mitt jag. Istället för att plocka karaktärsdrag och erfarenheter ur luften, lokaliserar jag något inuti mig själv som jag sedan förstärker till oigenkännlighet. Då blir det plötsligt intressant. Sist jag skrev roman var det fascinationen (och lättheten) jag har för att lära mig saker utantill, vilken jag förstärkte tills huvudkaraktären hade fotografiskt minne. Jag har verkligen inte fotografiskt minne, men i och med att jag kan känna igen känslan av att sitta inne på oväntad fakta och information, så var det kul att skriva om.
Nu funderar jag mycket över offentlighet och begåvning. Jag är mycket intresserad av det, också känslomässigt engagerad, eftersom jag som tonåring var ung och begåvad, befann mig mitt i det eftersträvansvärda tillståndet där allt och alla tycker om en. Jag fick ett visst offentligt utrymme, där jag tilläts formulera min egen historia, och berätta om allt runt omkring mig. Det var en makt, berusande och härlig, och på många sätt gjorde den mig gott, men priset man betalar är att man syns, på ont och gott. Hur drar man den erfarenheten till sin spets? Den yttersta makten är våldet. Om jag låter min huvudperson vara just ung och begåvad, äregirig och charmig, med en tro på att framtiden väntar runt hörnet, med en lockande makt inte bara över historien, utan också över liv och död — ja, då blir det spännande. Det är bekant, för det är en förstärkning av något som finns i mig, men det är mycket långt från min verkliga erfarenhet, och därför värt att skriva om.
De bärande karaktärerna får någonting i mig som jag är intresserad av, de får leva ut det draget till sin spets. Så plötsligt finns de. De går från funktion till att bli lek och liv. Som i verkliga livet, med en riktning och ett ansikte, omöjliga att byta ut, och då vet jag, det räcker så. Jag raderar, nöjd, mitt persongalleri på första sidan.
- Mer:
- En roman blir till