Det är ju ren megalomani att sätta sig ner och skriva en roman, det är känt sen gammalt. Här är mina ord och min berättelse, som jag kallar för nån slags sanning, om inte verklighetsbaserad så… ja, ska man säga andlig? Och så förväntar jag mig att människor ska acceptera det! Uppskatta det, till och med! Ta det till sig och fundera över! Satan i havet i min lilla låda!
Jag vet ju att det är så det fungerar, närmast magiskt, och litteraturens stora kraft och så vidare — men HERREGUD vad jag känner mig som nåt slags semiprofetiskt pretto större delen av tiden!
Detta funderar jag över när jag arbetar med den dramatiska slutscenen, alltså låter hjälten sammanfatta alltihop — och med alltihop menar jag inte berättelsen som sådan, utan själva existensen. Jag tvekar, stryker, tänker men vafan och sen skriver jag det igen, precis likadant. Det är som att jag inte riktigt vågar slå fast någonting, fastän jag vet att det är det jag själv uppskattar mest när jag läser. Jag vill ju ha självsäkra utrop! Det är synd om människorna! Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad! Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst! Och så vidare!
Och som bevis därpå, är jag ännu sanslöst begeistrad över Krilon. Jag har nästan kommit till slutet av tredje delen nu. Det befriande ruset i att ha en hjälte som liksom talar i slagord! Det jag inte slutar tänka på i min läsning: att detta skrevs i realtid. Att litteraturen kan vara ett sådant kärl för motstånd. Det är som att man ryser. Som att man sträcker lite på ryggen och tänker: författare, ett rimligt yrke!
Ja, och trots det är det satan så svårt att ta sig själv på ett sådant allvar att man kan lägga det man själv anser vara sanningar i munnen på sin hjälte.
Som missionärer är de, de som flätar ens hår och drar snörningen så hårt att det blir svårt att andas.
- Mer:
- En roman blir till