KELLY

Förra gången jag skrev roman handlade den om våld i nära relationer och handlade om en tjej som hette Fanny som studerade statistik och som blev ihop med en kille som hette Sam som var typ vänsteraktivist. Från början var det en lång och komplicerad historia om honom, han hade en tvillingbror och allt var det var och framförallt var det viktigt att han skulle heta någonting man kunde heta både på svenska och engelska men som uttalades olika. Därför döpte jag honom till Samuel.

Ja, sen strök jag — ity jag älskar att stryka! — och bland det jag strök var framförallt hela denna Sams livshistoria. Kvar blev bara Sam som namn. Alltså inte ens Samuel längre, utan endast Sam. Jag tänkte att jag skulle byta namn på honom och istället kalla honom för Erik, eftersom det är ett så neutralt namn. Jag tyckte att det fanns en poäng att en man som slog en kvinna hette något så vanligt som möjligt. Erik. Kanske till och med Eric, så fick man hela det internationella inslaget — Eric kan inte bara vara vem som helst, han kan lika gärna komma från Svenljunga som från Gaborone! Ja, så tänkte jag, men om sanningen ska fram så orkade jag inte ändra. Nu får heta Sam, tänkte jag, och så hette han Sam. Punkt slut inget mer med det gud vad jag har ångrat mig. Lathet är den sämsta orsaken att inte göra något — eller snarare: om lathet är orsaken får man dras med det resten av sitt tänkande liv!

Jag har länge känt att det här med Emerson inte är klockrent. ”Byt namn!” har jag skrivit i alla möjliga dokument för att få mig till att göra det, men det blir så allvarligt och stort och svårt. Det är lättare när man börjar hitta på en karaktär, för då är det ju rent och tomt, jag skrev ”Emerson” och hade ingen aning om vem det var! Kunde fylla med vad som helst! Nu har jag en karaktär med karaktär och idéer och uttryck för sig, ett utseende till och med, och denna ska jag nu byta namn på. Ja, jag gör det bara. Byter till Kelly. Nu blir det så. Kelly. Pang pang!