I fotoblixtars sken

Fotografiet, skrev jag sist, med sitt sanningsanspråk! Fotografiet, som påstår så mycket! Säger: precis så här var det! Säger: precis så här såg en människa ut! Säger: precis sådant var ögonblicket, här är det, fastfruset i evigheten, detta är sanningen! Fotografiet som från början, just eftersom det är sant, alltid har ljugit! Förvridit, förställt, förenklat. Gjort verkligheten vacker och symmetrisk eller enkel och fattbar.

När jag ska börja arbeta med något (eller som i det här fallet, återuppta ett arbete) börjar jag oftast med fotografier, eftersom jag tycker att de är oemotståndliga. Här tillexempel – Pearl Hart, en av ytterst få kvinnliga banditer, som satt fängslad i Yuma, Arizona (har ni kollat på 3:10 to Yuma? Det fängelset!) kring förra sekelskiftet, så sanslöst bra på att posera!

Eller detta – här är Jesse James (längst till vänster) med sitt gäng vid ett av sina gömställen, dit de tog en fotograf så att de skulle få bra bilder för de pressreleaser(!) de skickade till tidningarna efter sina bank- och tågrån.

Eller denna hjärtskärande bild på Rufus Buck, i mitten, omgiven av sitt gäng. Fem tonåringar, creekindianer och svarta, som dömdes till döden och hängdes 1896, efter att ha rånat, våldtagit och mördat sig igenom norra Oklahoma.

Och så vidare. På fotografierna finns blickar och kroppar och ansikten och i allt det finns en sanning och i allt en konstruktion. Fotografiet är sant, kanske sannast av allt, och samtidigt helt och hållet lögn. Mellanrummet där, i det som nästan finns, både är sant och osant, jag älskar det. Ur tvivlet och tvekan flödar inspirationen, för precis där får man fylla i själv, och när man börjat fylla i själv så har man börjat med litteratur.

Den översta bilden kallas ”A true girl of the West”. Det är garanterat fullständigt hittepå – fotografen har klätt ut nån tjej i manskläder och gett henne en pistol, bett henne posera. Jag har den som bakgrundsbild. Om det finns någon i världen som verkligen får mig att vilja skriva en vilda västernroman, så är det denna helt okända 1800-talstjej som poserar med pistol.

I övrigt kan sägas att veckan går som veckor går. Jag har varit i Falköping och läst dikter i Fredriksbergs kyrka (det kändes mycket fint och meningsfullt) och sitter nu på flixbussen på väg mot min sista release för Barnet, denna gång i Malmö. Det blir ikväll kl sju på Grand. Det blir skoj!